Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1609
Italien (Historia — 1916)
1610
steg i I. Det ekonomiska
betrycket berodde bl. a. på ett tullkrig
mot Frankrike (1888—98) samt
bank- och finanskriser. En
betydande emigration till Amerika
uppstod, och flera gånger utbröto
oroligheter, de svåraste vid
Siciliens svavelgruvor,
marmorbrotten vid Carrara samt i Milano.
Deras stränga undertryckande
samt tvångslagar mot
ytterlig-hetspartierna förbittrade
stämningen, som kulminerade i ett
anarkistmord 1900 på konung
H u m b e r t, vilken efterträddes
av sin son Viktor Emanuel
III (1900—). Under växlande
re-geringskombinationer, huvudsaki.
vilande på vänsterpartierna och
med Giolitti som
förgrundsfigur, fortbestod den sociala oron
och utlöstes i svåra strejker, bl. a.
generalstrejk 1904. Socialismens
och republikanismens
parlamentariska inflytande stegrades
starkt. Till en början ss. motvikt
däremot började katolikerna trots
påvens förbud så småningom
deltaga i politiken. En påvlig
encyk-lika 1905 gav dem en viss
rättighet därtill, om det skedde till
samhällsordningens
upprätthållande och under biskoplig
kontroll. Därmed var början gjord
till ett klerikalt politiskt parti,
som dock först 1919 fick sin
första organisation i Italienska
folkpartiet. I:s sociala och
ekonomiska förhållanden blevo
småningom efter sekelskiftet något
bättre. Stats järnvägarna, som
1885 utarrenderats, lades under
statsdrift 1905, men förblevo
länge oräntabla. 1912 utsträcktes
rösträtten bl. a. till analfabeter
över 30 år, varigenom antalet
väljare steg från 3 till 8 mill. En
allmän tendens till ökad
utrikespolitisk aktivitet gjorde sig
gällande. Trippelalliansen, som var
föga populär i I., stördes av flera
slitningar med Österrike, i det
irredentismen på 1890-t. visade
ökad livskraft och de båda
makterna omkr. 1900 började
rivalisera om inflytandet i Albanien.
Ett närmande ägde rum till
Frankrike och England, och I.
erhöll 1901 bekräftelse på dessa
makters redan 1899 givna
samtycke till att vid tillfälle förvärva
det turkiska Tripolis. Dess
erövring företogs 1911—-12 med
utrikesministern San Giuliano som
drivande kraft (se
Tripolis-kriget). Av sina erövringar
behöll I. även Tolvöarna (bland dem
Bodos), vilka Turkiet avstod till
I:s förmån i Lausannefreden
1923. 1912 förnyades för femte
gången trippelalliansen trots
tilltagande fientlighet mot Österrike
och de italienska radikalernas
alltmer franska orientering.
Alliansens formulering medgav I:s
neutralitet vid världskrigets
utbrott. Den österrikiska aktionen
på Balkanhalvön väckte
emellertid ss. tidigare vid flera tillfällen
I:s farhågor och för de väntade
österrikiska vinsterna av
aktionen krävde I. kompensationer,
vilkas berättigande Österrike
bestred men vilkas omfattning I.
under förhandlingarna härom
alltjämt ökade. Samtidigt fick I.
av ententemakterna löfte om stort
krigsbyte, om det förenade sig
med dem. Trots ivriga tyska
bemödanden förmåddes Österrike
först för sent att göra eftergifter.
26 april 1915 ingick I. genom
ministären Salandra-Sonnino
(1914—16) i London förbund med
ententemakterna och 23 maj
förklarade I. österrike-Ungern krig
(krigsförklaringen mot Tyskland
skedde först 27 aug. 1916). Om
krigsoperationerna och frederna
se V ä r 1 d s k r i g e t.
Svårighe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
