Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1607
Italien (Historia — 1900)
1608
mot Österrike s. å. (se Kriget
1 8 6 6). Kampen i I. blev kort och
olycklig för italienarna, som
förlorade huvuddrabbningen vid
Custozza. På grund av Preussens
segrar erhöll I. dock i freden i
Prag Venetien, men ej italienska
Tyrolen, som Garibaldi förgäves
sökt intaga. Sedan Frankrike
under Fransk-tyska kriget indragit
sin romerska besättning, lät
italienska regeringen efter fåfänga
försök till överenskommelse med
påven besätta Rom, som 1871 blev
residensstad. Härmed upphörde
Kyrkostaten, och kurians ekonomi
tryggades i stället av italienska
staten (garantilagen). Fiendskap
hade redan förut rått mellan stat
och kyrka, framför allt på grund
av de religiösa korporationernas
(klosterordnarnas) avskaffande
(1855 i Sardinien, 1866 i dåv. I.).
Den tog sig nu öppet uttryck
bl. a. i påvens självvalda
isolering i Vatikanen samt i hans
förbud för de trogna att deltaga i
I: s politiska liv och för
främmande furstar att besöka konungen i
Rom. I:s inre politik under
1860-t. behärskades av strävanden att
utjämna den historiska motsatsen
mellan I:s olika landsdelar, vilka
präglats av olika folkinvasioner
och av i sekler åtskilt statsliv.
Ytterligheterna utgjordes av de
idoga Lombardiet och Piemont
gentemot det fattiga och förut
vanstyrda Neapel-Sicilien, som
utmärktes av latifundiesystemet och
av nästan okuvliga rövarband,
främst Camorra i Neapel och
Mafia på Sicilien. Sociala
reformer och stora järnvägs- och
lands-vägsbyggen genomfördes. Dessa
jämte stora militärutgifter
undergrävde I:s redan förut dåliga
finanser och framtvingade en
ytterst hård beskattning. En radikal
opposition mot den makthavande
högern uppkom, och den första
vänsterministären D e p r e t i s
(1876—87, med ett par avbrott)
tog till främsta uppgift att
genomföra skattelindringar och
måttfulla demokratiska reformer,
bl. a. vidgad rösträtt. 1878
uppsteg på tronen Viktor Emanuel
II:s son Humbert(1878—1900).
Utrikespolitiskt hade efter franska
kejsardömets störtande den
förutvarande spänningen med
Frankrike börjat lägga sig. I:s
utrikespolitiska program riktade sig nu
mot införlivande av de italienska
folkgrupper, som ännu lydde
under Österrike, och denna rörelse,
irredentismen, tog hastig
fart, då I. vid Berlinkongressen
1878 i motsats till Österrike icke
fått sina önskemål förverkligade.
Samtidigt ivrade I. för att genom
en erövring av Tunis skaffa sig ett
Medelhavs välde. Frankrikes för I.
överraskande ockupation av Tunis
1881 drev I. till inträde f. å. i
trippelalliansen (se d. o.), vilket
medförde de mot Donaumonarkin
fientliga irredentistiska
planernas undanskjutande. I stället
upptog I. kolonialpolitisk aktion
vid Röda havet. Assab
förvärvades 1882 och Massaua 1885.
Under C r i s p i ss. konseljpresident
(1887—91. 1893—96) ’ bildades
därav 1889 kolonin Eritrea,
varjämte en del av Somaliland
ställdes under italienskt protektorat.
Ett svårt nederlag mot
abessinierna vid Adua 1896 hejdade dock
ytterligare expansion i n.ö.
Afrika. Vänsterpolitikens
omgestaltning (transformismo) i krigisk
och mindre radikal riktning
skapade en ny opposition, som
särskilt riktade sig mot den ånyo
tilltagande statsfinansiella
misären. I denna opposition deltogo
energiskt socialismen och
anarkismen, som på 1880-t. vunnit
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
