Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk teater - Italienska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1661 Italiska språk 1662
tidigt uppstår emellertid i Carlo
G o z z i en försvarare för
Com-media dell’ arte, som även genom
sina i folkkomedins fria stil
skrivna dramer, fiabe teatrali,
skänker genren nytt liv och
förnyad popularitet. Om den
italienska sångscenens utveckling
under 1600- och 1700-t. jfr Opera.
— Under ISOO-t. har I.
utvecklats till en egenartad och i
Europa enastående form. Stående
teatrar finnas icke utan endast
kringresande trupper, som under
längre eller kortare perioder
uppträda än i den ena staden, än i
den andra. Dessa trupper äro
vanl. sammansatta av en 1. två
första rangens krafter och ett
antal medelmåttiga 1. obetydliga
skådespelare, som uppbära
andra-och tredjeplansrollerna. På detta
sätt har virtuosmanéret kommit
att bliva det förhärskande i den
italienska scenkonsten; det
förflutna årh. har också haft att
uppvisa en rad av lysande
italienska rollvirtuoser (Ernesto
R o s s i, Adelaide R i s t o r i,
Tommaso Salvin i,
Giovanni G rass i, Eleonora
Duse, Er mete Novell i).
Medelnivån inom den moderna I.
är emellertid i sin helhet att
beteckna som tämligen låg.
ItaTiska språk kallas de
sinsemellan nära besläktade språk av
den indoeuropeiska
språkstammen, som under romerska
historiens äldre perioder talades
förnämligast i Mellan-Italien, utom
Etrurien. I n. åter och i s.
möta oss andra språk av i
huvudsak indoeuropeiskt ursprung,
bland vilka de viktigaste äro
galliskan, ett keltiskt språk,
i Nord-Italien och grekiskan i
Syd-Italien (Ma’gna Grae’cia,
”Storgrekland”). Bland de
indoeuropeiska språken stå I. närmast
de keltiska, däremot icke, trots
vissa överensstämmelser, i något
närmare samband med grekiskan.
— I. uppdelas i två grupper: 1.
Den latinsk-faliskiska omfattar
a) 1 a t i n s k a s p r å k e t (se d.
o.), som är denna grupps
huvudrepresentant, och b)
faliskis-k a n, språket i och omkring den
n. om Rom i s.ö. hörnet av
Etrurien belägna staden Falerii.
Fa-liskiskan liksom övriga I. med
undantag av latinet är bekant
nästan endast genom inskrifter.
2. Den oskisk-umbriska, vartill
höra: a) O s k i s k a n, urspr.
endast oskernas i Kampanien språk,
men gav småningom namn åt
munarterna i hela samnitiska
språkområdet (Kampanien,
Sam-nium, Lukanien, delar av Apulien
och Bruttium). Oskiskan, det
ålderdomligaste av I., är bevarad i
över 200 inskrifter från omkr.
400 f. Kr. till omkr. 100 e. Kr.
och har kanske en gång ägt en
litteratur, b) Umbriskan,
vars område sträckte sig mellan
Tiberns övre lopp och Adriatiska
havet, är känd huvudsaki. genom
texterna på de sju bronstavlor,
möjl. från 2 :a och 1 :a årh. f. Kr.,
som 1444 upptäcktes i Gubbio.
—- En mellanställning mellan
oskiskan och umbriskan,
geografiskt och språkligt, intaga en del
mindre dialekter, näml, c) vol s
-k i s k a n, modersmålet för
vols-kerna i Latium, närmast besläktad
med umbriskan, medan däremot
d) de s. k. sabelliska
dialekterna, vilka talades av de
smärre stammar, som bodde
mellan Umbrien, Samnium och det
latinska språkområdet: marser,
paeligner, sabiner o. a., stå
närmare oskiskan. — Skillnaderna
mellan den oskisk-umbriska
gruppen och den latinsk-faliskiska äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
