Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordeboksränta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Jorden
184
jämningen (D) i sept. äro dagar
och nätter åter av samma längd
liksom vid vårdagjämningen. —
Fys. geogr. Kant-Laplaces
teori (se d. o.), att J.,
jordklotet, på grund av
värmeförlust i sin yttre del stelnat till ett
fast skal, jordskorpan, torde
numera knappast anses hållbar,
men ingen annan teori har vunnit
allmänt erkännande.
Uppmärksammad är amerikanerna
Cham-berlins och Moultons p 1 a n e
-tesimalteori, enl. vilken J.
liksom hela vårt solsystem
utvecklats ur en spiralnebulosa
genom anhopning av fasta ämnen
ur världsrymden. Även i fråga om
J :s inre är man väsentl. hänvisad
n
Jordbanan.
till hypoteser. Jordskorpan 1.
litosfären har en något
ojämn yta, vars djupare delar
fyllas av haven 1.
hydrosfä-r e n. Jordskorpans medelnivå
ligger 2,300 m. u. h. Två nivåzoner
ha särskilt stör utbredning:
kontinentalplatån (800 m. ö.
h. till 200 m. u. h.) och
djup-havsplatån (3,000—5,000 m. u.
h.), vilka förbindas genom
kontinentalsluttningen. Hydrosfären
utbreder sig. över både
kontinentalsluttningen och nedre delen
av kontinentalplatån. Vidare
finnas två mindre
kulminationsom-råden, ett övre (högsta bergstopp
8,840 m.), ett nedre (största
havsdjup 9,780 m.). Alla dessa
ojämnheter äro obetydliga i förhållande
till J:s storlek. På en glob med
1 m:s diameter, skulle de högsta
bergen och största havsdjupen i
relief ej bli 1 mm. — J:s spec. v.
är 5,5, medan jordskorpans är
2—3. Man har därav dragit
slutsatsen, att de tyngre
grundämnena mot djupet skulle förekomma
i större proportioner än vid
jordytan. Litosfären antages ha en
mäktighet av c:a 1,200 km. och
uppbygges huvudsaki. av
kisel-syra (SiO2), lerjord (A12O3) och
magnesia (MgO). Litosfärens
zoner betecknas efter
beståndsdelarnas kemiska formler sal (spec. v.
c:a 2,7) och sima (spec. v. 2,8
—3,4). J:s kärna, bary- 1.
centrosfären antages
sammansatt av huvudsaki. järn (Fe)
och nickel (Ni), betecknas därför
nife och antages ha en radie av
närmare 4,000 km. samt spec. v.
6—-12. Mellan litosfären och
centrosfären skulle ligga ett
mellanskikt, huvudsaki. sammansatt av
krom (Cr), järn, nickel och
kisel-syra; dess zoner kallas krofesi’ma
och nifesi’ma; spec. v. 4—6.
Litosfärens undre yta utgöres av en
brottzon, som antages sträcka
sig till ett djup av c:a 60 km.
Därunder vidtar flytzonen,
inom vilken bergarterna äro
plastiska. Om den på litet djup mätta
temperaturstegringen (se J o r d
-temperatur) fortsätter
nedåt, är temperaturen mot djupet
sannolikt så hög, att de flesta
ämnens kritiska temperaturer
överskridits. De antagas dock på
grund av det höga trycket kunna
betraktas som fasta kroppar,
vilka vid tryckets sänkning
övergå i glödflytande tillstånd
(ma gm a). De förändringar i
form av bergbildning, höjningar
och sänkningar, som försiggått
1. försiggå i jordskorpan,
förklarar man delvis genom
rubbningar i jämvikten. Man anser,
att kontinenter och havsdjup äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
