Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Jugoslavien
260
grund av nederlagen 1809 tvangs
Österrike att avträda Dalmatien,
Istrien, Krain, Kärnten och
stora delar av Kroatien till
Napoleon, som av dessa förut skilda
områden bildade ”de illyriska
provinserna”, vilka stodo under
fransk styrelse till 1813. Detta
bidrog till att återuppväcka
slovenernas och kroaternas
nationalkänsla, som växte starkare, sedan
Kroatien-Slavonien efter 1814
kommit under Ungerns
överhöghet. — Det nationella
uppvaknandets tid.
Magyariska försök att undantränga
kroatiskan ss. officiellt språk och
inskränka den kroatiska
lantdagens rättigheter gåvo upphov till
ett nationellt 1. ”illyriskt” parti,
som leddes av greve Draskovic
och biskop Strossmayer. Dess
andlige ledare var från 1830-t.
publicisten Gaj (se 111 y r i s m),
som med utgångspunkt i den
felaktiga föreställningen, att de
sydslaviska folken härstammade
från antikens illyrer, arbetade på
att förena kroater, slovener och
serber till ett ”illyriskt” rike.
Planer på att skapa en mera
fristående sydslavisk riksdel inom
den habsburgska monarkin (se
Jellacic) strandade på Ungerns
motstånd. Under revolutionen
1849 proklamerades
Kroatien-Slavoniens förening med
Österrike ss. ett särskilt kronland, som
1861 fick egen regering och
lantdag, men genom fördraget mellan
Österrike och Ungern 1867 (se
Ausgleich) förenades
Kroatien-Slavonien i union med
Ungern. Även bland slovenerna,
som minst genomsyrats av den
sydslaviska nationalitetsrörelsen,
vann denna insteg, sedan
slo-venskan 1848 införts ss. med
tyskan likaberättigat språk i
skolor och förvaltning. —
Serber
na hade vid 1800-t:s början
gripits av nationalitetsrörelsen.
Janits j ar hövdingarnas förtryck
orsakade 1804 en allmän resning
i n. Serbien under ledning av
Crni (se d. o.) 1.
Kara-g e o r g. Nord-Ser bien befriades
och erhöll hjälp från Ryssland,
som 1806 angrep Turkiet. Då
emellertid Ryssland genom freden
i Bukarest 1812 övergav serbernas
sak, blevo de nyss frigjorda
områdena utsatta för en ny turkisk
invasion f. å. Karageorg måste
fly, och serberna fingo en ny
ledare i vojvoden Milos
Obrenovic, vilken blev Serbiens
styresman mot det att han erkände
Turkiets övervälde. 1815 höjde
han emellertid upprorsfanan och
uppnådde 1817, att
(Nord-)Serbien blev ett autonomt rike under
sultanens överhöghet. — De
fria serbiska
fursten-d ö m e n a. Värdigheten av
furste av Serbien blev
ärftlig inom ätten Obrenovic, en
serbisk nationalkyrka
upprättades, och 1835 och 1837 infördes
en författning. En mäktig
opposition förmådde 1839 Milos att
abdikera till förmån för sonen
Mikael, vilken emellertid
fördrevs 1842. Dynastin Obrenovic
fick nu vika för den
rivaliserande familjen
Karageorgie-v i c, i det att Karageorgs son
Alexander utropades till
furste. Denne sökte motarbeta
det alltför starka ryska
inflytandet och förhöll sig neutral
under Krimkriget. Han blev
därför på grund av ryska intriger
och representationens missnöje
tvingad att avgå 1859, och den
gamle Milos Obrenovic
återkallades. Efter dennes död f. å. bestegs
tronen åter av sonen Mikael
(1860—68). Armén
omorganiserades, och 1867 genomdrevs att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
