Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Jugoslavien
262
turkarna utrymde en del av dem
besatta gränsfästningar, bl. a.
Belgrad. Sedan Mikael mördats
av familjen Karageorgievics
anhängare, utsågs till furste hans
unge kusin Milan (1868—89;
myndig 1872). — I
Monte-n e g r o genomfördes 1852 den
förändringen, att biskopen i Cetihje
(jfr ovan sp. 258), Dan i lo,
avsade sig biskopsämbetet och
antog furstetiteln. Danilo
efterträddes av brorsonen N i k o 1 a
(Nikita), under vilkens långa
regering (1860—1918) en mängd
reformer genomfördes i landet,
bl. a. en konstitution (1868),
som dock föga inskränkte furstens
envåldsmakt. Montenegro
understödde de kristna i Bosnien och
Hercegovina, vilka arbetade på
dessa länders befrielse från
Turkiet. Sedan flera lokala
revolutionsförsök misslyckats, utbröt
där 1875 en allmän resning.
Denna fick understöd av Serbien
och Montenegro, vilka 1876
förklarade Turkiet krig. Kriget gick
olyckligt för Serbien, som
emellertid räddades genom Rysslands
ingripande 1877. Berlinkongressen
gav Serbien och Montenegro full
suveränitet och vissa
landutvidgningar (Serbien områden i s.
kring Nis, Montenegro tillträde
till Adriatiska havet), medan
österrike-Ungern fick besätta
och förvalta Bosnien och
Hercegovina med bibehållande av
Turkiets nominella överhöghet. —
Det suveräna Serbien och
sydslaverna i
Österrike-Ungern. Efter strider med de
muhammedanska serberna
besatte österrikarna
Bosnien-Hercego-vina 1878, och under ministern
B. v. Kallays energiska styrelse
1882—1903 fingo de bägge
länderna ordnade inre förhållanden
och blomstrande näringar. Genom
att gynna den religiösa
splittringen bland invånarna lyckades
Österrike länge lamslå den
serbiska nationalitetsrörelsen i de
båda länderna. Denna försvagades
även på grund av den inre
splittringen i Serbien. Milan och
högerpartiet anslöto sig till Österrike,
av vilket Serbien stod i starkt
ekonomiskt beroende,
vänsterpartierna och anhängarna av ätten
Karageorgievic sökte, delvis av
panslavistiska skäl, anslutning
till Ryssland. Den föga värdige
Milans regering var uppfylld av
talrika uppror, skandaler och
finanskriser. Ett krig med
Bulgarien 1885 gick olyckligt, och
endast genom Österrikes
intervention undgick Serbien
landavträdelser. Milan, som 1882 antagit
konungatitel, abdikerade till
förmån för sonen Alexander
(1889—1903), som efter att ha
stått under förmyndare 1893
övertog regeringen. Även hans styrelse
kännetecknades av våldsamma
slitningar. Sedan han och hans
lågbördiga drottning Draga
Mas-jin 1903 mördats av
samman-svurna officerare, utropades till
konung Alexander
Karageorgievics son Peter (1903—21).
Konungamordet hade till följd,
att flera europeiska stater en tid
avbröto de diplomatiska
förbindelserna med Serbien, som även
utsattes för ett ruinerande
handelskrig från Österrike-Ungerns
sida. Förhållandet till detta land
blev under den tilltagande
nationaliströrelsen allt mera spänt. I
Kroatien-Slavonien hade
nationalkänslan vuxit starkare under den
förhatliga unionen med Ungern.
Ockupationen av
Bosnien-Herce-govina väckte förhoppningar, att
de talrika sydslaverna skulle
samlas till ett rike och bli en med
tyskar och ungrare likställd
hu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
