Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Jugoslavien
266
1917 undertecknades av Trumbic
och serbiske ministerpresidenten
Pasic den s. k.
Korfudeklara-tionen, som innehöll, att
serberna, kroaterna och slovenerna
skulle förenas i ett rike under
dynastin Karageorgievié. Inom detta
skulle full jämlikhet råda mellan
de tre nationaliteterna, ävensom
mellan de olika
religionsbekän-narna och mellan de latinska och
kyrilliska alfabeten. Bland de
österrikisk-ungerska
krigsfångarna organiserades jugoslaviska
legioner, som deltogo i kampen
mot centralmakterna, och bland
sydslaverna i österrike-Ungern
igångsattes en kraftig agitation.
Skarpa motsättningar förefunnos
emellertid mellan serber och
kroater. Den tilltagande inre
upplösningen sökte Donaumonarkin
ehuru förgäves motverka genom
förhandlingar med de olika
nationaliteterna, och sedan de allierade
genombrutit Salonikifronten och
återerövrat Serbien, tvangs dess
regering att begära
vapenstillestånd. Ett i Agram fungerande
jugoslaviskt nationalråd under
prästen Koroseks ledning
proklamerade 29 okt. 1918 Kroatiens
oberoende av Ungern. Ett nytt
försök att ena de olika sydslaviska
partierna resulterade i
Genèvede-klarationen 9 nov. om bildande av
en odelbar statsenhet, och 23 nov.
proklamerade nationalrådet i
Agram, ehuru under opposition
från det kroatiska bondepartiets
ledare Radié, de sydslaviska
områdenas förening med Serbien och
Montenegro. 26 nov. förklarade
en folkförsamling i Montenegro,
att dess konung Nikola avsatts
och att hans rike förenats med
Serbien. En ministär bildades
med serben Protié ss.
premiärminister och kroaten Trumbic
ss. utrikesminister, medan Pasié
sändes till fredskonferensen i
Paris, där den nya statsbildningens
gränser skulle fastställas. Detta
försvårades genom att Italien
genom Londonfördraget 1915 av de
allierade tillförsäkrats större
delen av det övervägande
sydslaviska Dalmatien och dessutom
krävde Fiume (se d. o.). Tvisterna
löstes genom Rapallofördraget
1920, genom vilket J. behöll
Dalmatien utom Zara och några öar,
och genom ett fördrag i Rom 1924,
varigenom Fiume utom SuSak
avstods till Italien. I freden med
Österrike i S:t Germain 1919
erhöll J. Krain,
Bosnien-Hercego-vina samt delar av Kärnten och
Steiermark; i Klagenfurtbäckenet
skulle en folkomröstning
verkställas, vilken 1920 utföll till
Österrikes förmån. Ungern avstod
i Trianonfreden 1920 utom
Kroa-tien-Slavonien stora delar av s.
Ungern; Bulgarien avstod i
Neuillyfreden 1919 några mindre
gränsområden (Strumica,
Cari-brod). Först i nov. 1920 företogs
val till en konstituerande
nationalförsamling. Hälften av
mandaten tillf öllo de serbiska partierna.
Därnäst i inflytande kom
kroatiska bondepartiet. Radie, vars
mål var en federativ republik med
största möjliga självstyrelse åt de
olika riksdelarna och
nationaliteterna, fortsatte sin opposition
mot storserbiska partiet, vars
ledare PaSic 1921 genomdrev den
nya författningen, som var
cen-tralistisk till sin karaktär.
Konfliktläget kännetecknades bl. a.
av att det för storserberna
förhatliga namnet J. icke kunnat bli
statens officiella namn. Då Radie
inledde förbindelser med de ryska
bolsjevikerna, lät Paäié vid
årsskiftet 1924—25 upplösa partiet
och arrestera dess ledare. Vid
valen till nationalförsamlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
