Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtlands norra domsaga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Järbo—Järn
320
1 m. mäktigt torvlager, vari 1838
påträffades lämningar av
stenåldersmänniskor. Vid
undersökning 1901—02 befanns boplatsen
tillhöra äldre stenålderns slut.
Bland fynden märkas grovt
slagna yxor av flinta, s. k. kärnyxor
och skivyxor, samt av andra
sten-arter slipade yxor av en typ, som
erhållit namnet Limhamnsyxor.
Särskilt anmärkningsvärt är ett
avtryck av vetekorn på en
ler-kärlsskärva. I boplatsens
kultur-lager påträffades några av stenar
satta, enkla eldhärdar.
Järbo. 1. Socken i Gävleb. 1.,
pastorat i Uppsala stift. 2,325 inv.
— 2. Socken i Älvsb. 1., jämte
Högsäter, Rännelanda, Lerdal och
Råggärd pastorat i Karlstads
stift. 1,015 inv.
Järeda, socken i Kalmar 1.,
jämte Virserum pastorat i
Linköpings stift. 1,040 inv.
Jæren [jä’-], se J æ d e r e n.
Järfälla, socken i Sthlms 1.,
jämte Spånga pastorat i Uppsala
stift. 1,985 inv.
Järla, station och samhälle vid
Stockholm—Saltsjöns järnväg, i
Nacka skn, Sthlms 1.
Järlåsa, socken i Uppsala 1.,
pastorat i Uppsala stift. 1,030 inv.
Järn, socken i Älvsb. 1., jämte
Ör, Holm, Dalskog, Skållerud och
Gunnarsnäs pastorat i Karlstads
stift. 555 inv.
Järn, metalliskt grundämne,
den oftast använda och viktigaste
av alla metaller. J. förekommer
sällsynt gediget (t. ex. i
meteorstenar) men ingår som en viktig
beståndsdel i jordskorpans
mineral (jordskorpan håller c:a 4,5 %
J.). Jfr Järnmalmer.
Kemiskt rent J. erhålles genom
glödgning av järnoxid 1.
ferriklo-rid i vätgasström. Sker
reduktionen vid låg temperatur, är det
erhållna järnpulvret pyroforiskt.
Rent J. är en silvervit, glänsande
metall med spec. v. 7,84 och
smält-punkten 1,600°. I torr luft och
luftfritt vatten förändras ej J.;
däremot rostar det lätt i fuktig
luft (se Rost). J. löses i
saltsyra och svavelsyra under
vätgas-utveckling, i salpetersyra
underutveckling av kvävoxidul och
kvävoxid. J: s atomvikt är 55,8,
atomtecken Fe. Jfr J ä r n
-föreningar. — Det tekniska
J. är aldrig rent utan innehåller
större 1. mindre mängder av andra
grundämnen 1. kemiska
föreningar, antingen lösta i J. (”fast
lösning”) 1. inblandade i form av
kristaller, korn 1. trådar. De äro
att betrakta dels som
föroreningar, mer 1. mindre skadliga för
ett givet ändamål, dels som
nyttiga legeringsämnen, vilka med
avsikt tillsättas för att ge
metallen önskade egenskaper. I allm.
medför en ökad halt av
främmande ämnen, att J. blir svårare att
smida, smältpunkten sänkes till
en viss gräns, draghållfasthet och
hårdhet öka, under det att seghet
och tänjbarhet avtaga. Detta
gäller i synnerhet för kolet, som
ingår i nästan allt J. samt i hög
grad bestämmer över dess
egenskaper. Det uppträder dels fritt
som g r a f i’ t 1. temperkol,
dels kemiskt bundet vid J. i
föreningen cement i’t
(järnkarbid, Fe3C), ett vitt,
metallglän-sande ämne, som kristalliserar i
långsträckta, ofta ända till
centimeterstora tavlor men vanl. i
mikroskopiska lameller 1. korn.
Cementiten utmärker sig för stor
hårdhet men är föga seg och
tänjbar. Mängden och grupperingen av
cementiten i den mjukare
järnmassan avgöra
hållfasthetsegen-skaperna hos metallen i dess
helhet, och av särskild vikt är
därvid, att cementiten även kan
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
