Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Järn
322
komma löst i det fasta J. (se vid.
Stål). Av övriga ämnen äro
kisel, mangan, svavel och fosfor
de vanligaste jämte gaser och
slagginneslutningar. De två
förstnämnda inverka i samma
riktning som kel fastän svagare, äro
i och för sig knappast önskvärda
men kontrollera genom sin
närvaro andra ämnens uppträdande.
Sålunda inverkar kisel på
gra-fitbildningen hos gjutjärn samt
användes som tätningsmedel vid
götframställning. Den uppträder
löst i J. i form av järnsilicider.
Mangan inverkar även på
gra-fitbildningen samt motväger
svaVlets och syrets dåliga
inflytande. Den finnes till största
delen löst i J. men även som
mangankarbid (Mn3C, liknande
ce-mentit). Svavel är oftast till
skada, emedan det hos smidbart
J. åstadkommer r ö d b r ä c k a,
d. v. s. J. spricker i kanterna vid
uträckning i rödvärme
(”kant-brakor”). Gjutjärn tillverkas i
undantagsfall (s. k.
kanontackjärn) med en viss svavelhalt, som
då ökar hållfastheten. Svavel
ökar J: s benägenhet att rosta (se
vid. Rost). Det förekommer som
järnsulfur, FeS. Fosfor medför
k a 11 b r ä c k a, d. v. s. sprödhet
vid vanl. temp. och i synnerhet
i vinterköld. Olägenheten är
större vid högre kol- och
mangan-halt samt mera framträdande hos
götmetall än hos väll järn.
Emellertid är kallbräckt J. lättare att
välla, smida och hopsvetsa.
Gjutjärn blir genom tillsats av fosfor
lättflytande. Den uppträder som
järnfosfid (Fe3P), antingen löst i
det fasta J. 1. vid högre
fosforhalter (över 1,7 %) som
mikroskopiska kristaller. Syre finnes
ofta i det smidbara J. och medför
rödskörhet. Kväve och väte
synas även vara till skada, och
gaser i allmänhet ge lätt
upphov till otätheter i metallen.
Slagginneslutningar
äro till skada utom hos väll järn,
där de spela en viktig roll.
Stundom får hänsyn tagas till de
skadliga ämnena koppar, a r s e
-n i k m. fl. I de legerade
järnsorterna ingå förutom nu nämnda
ämnen även andra, som medföra
speciella verkningar (se vid.
Stål, legerat). De viktigaste
äro: nickel, krom, wolfram,
vanadin, molybden, titan m. fl. —
Elektriska egenskaper. Den
elektriska ledningsförmågan, som för
kemiskt rent J. är c: a 5 ggr
mindre än för ren koppar,
minskas ytterligare genom att
främmande ämnen förekomma i
fast lösning i metallen. Vanlig
telegraftråd leder ung. 8 ggr
sämre än ren koppar. Ännu sämre är
ledningsförmågan hos härdat
stål. — Magnetiska egenskaper,
se M a g n e t i s m. — Indelning.
De tekniska järnsorterna indelas
i: 1. T a ck j ä r n (se d. o.), som
innehåller så stor mängd av andra
ämnen, särskilt kol, att det i
varmt tillstånd är osmidbart. —
2, Smidbart J., som i värme
kan smidas (se Stål). — 3.
Fe rrolege ringar (se
nedan), vilka innehålla ett 1. ett
par legeringsämnen i avsevärd
mängd (vanl. mera än själva
järnhalten) och uteslutande
användas som tillsatsmedel i
stålverk, gjuterier o. s. v. (böra ej
förväxlas med legerat stål och
legerat gjutjärn). — Järnets
framställning sker genom
reduktion av järnmalm (även
järn-haltiga slagger, kisbränder etc.)
medelst kol (koloxid, kolväten).
De fattigare malmerna anrikas,
och den erhållna sligen användes
som den är 1. överföres hellre i
styckeform genom brikette-
11. — Lex VI. Tr. 4. 5. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
