Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägstaxa - Järnvägstrupper - Järnvägståg - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Järnvägstrupper—Järnåldern
352
med samma spårvidd innebär ett
ömsesidigt begagnande i viss
utsträckning av vagnar, särskilt
godsvagnar. Därvid erlägges
vagnhyra av den bana, som
begagnar annan banas vagn.
Järnvägstrupper användas för
byggande av fält järnvägar,
reparationer av förstörda järnvägar,
upprätthållande av trafik inom
från en fiende erövrade områden
m. m. J. finnas i regel
organiserade i fredstid, icke i Sverige.
Järnvägståg, bantåg. Ett
tåg 1. tågsätt består av
lokomotiv och vagnsätt,
sammansatt av olika slags vagnar.
Snälltåg befordra huvudsakl.
passagerare (stundom även
ilgods), persontåg passagerare,
il- och stundom styckegods,
blandade tåg såväl
passagerare som gods i allm. Godståg
finnas av olika slag, ss.
lokalgodståg och fjärrgodståg (även
ilgodståg, direkt-godståg m. fl.).
Malmtåg benämnas de för transport av
malm i malmvagnar uteslutande
avsedda tågen å linjen Luleå—
Riksgränsen. Arbetståg
transportera material och arbetare för
järnvägens egna arbeten. Den
moderna uppdelningen på
långsamma lokalgodståg, som göra
uppehåll på varje station, och
snabbare fjärrgodståg, som verkställa
direkta transporter på längre håll
utan många uppehåll, tjänar bl. a.
besparingssyftet. För varje
persontåg fastställes en
normalplan, som anger tågets normala
sammansättning i antal och slag
av vagnar.
Järnåldern, den förhistoriska
period, då järnet användes som
huvudsakligt material för
skärande redskap och vapen. J. avlöser
bronsåldern och utgör det sista
av de förhistoriska skedena i den
västerländska kulturkretsen. Den
Bronssmycke från Hallstatt-tid.
omfattar i s. delarna av Europa i
stort sett årtusendet närmast före
Kristi födelse, medan åter i de n.
delarna J. kan anses vara slut
först omkr. 1000 e. Kr. — Frågan
om järnets första uppträdande är
ännu olöst. Enstaka järnföremål
uppträda redan tidigt i fynden
från bronsåldern. J. som
kulturhistorisk epok, d. v. s. den tid, då
järnet kommit i allmännare
användning, inträder emellertid
senare. Under senaste delen av
andra årtusendet f. Kr. synes
detta ha ägt rum i Orienten. 1
Grekland omfattar den
förhistoriska J. i stort sett tiden för den
homeriska diktningens tillkomst
(1200—800). I s. och mell. Italien
blir järnet bekant ung. vid samma
tid. Däremot blir det först något
senare (omkr. 1000) allmänt i
Nord-Italien, som kulturellt i ej
ringa grad ansluter sig till
Mel-lan-Europa, där man lär känna
järnet omkr. 900 f. Kr. I Schweiz
och Syd-Tyskland har man från
denna tid bl. a. påträffat
bronssvärd med inläggningar av järn,
vilket visar, att järnet vid sitt
första uppträdande betraktades
som en ädel metall. I Väst-Europa
(Belgien och Frankrike) kan J:s
början sättas till omkr. 800 f. Kr.,
i Nord-Europa (Nord-Tyskland
och Skandinavien) omkr. ett årh.
senare. — J. i Mellan-Europa
omfattar tiden från omkr. 1000 f.
Kr. fram till Kristi födelse. Man
har indelat denna tid i 2 olika
perioder, en äldre,
Hallstatt-tiden (900—450) och en yngre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
