Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalksvampar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Kalksvampar—Kallelse
442
De benämnas också efter
förekomsten av fossil, t. ex. o r t o
-cerkalksten (efter
ortocera-titerna), korallkalksten
o. s. v., 1. efter sammansättningen,
t. ex. märgelkalksten, som
är en med ler ämne mer 1. mindre
uppblandad K., och den starkt
bituminösa orstenen, som
bl. a. förekommer som bollar 1.
linser i alunskiffer. Ännu en form
av K. är krita (se d. o.). — I
Sverige finnas de täta kalkstenarna
företrädesvis inom silurområdena.
—- K. har mångsidig användning,
t. ex. som jordförbättringsmedel
och till framställning av kalk.
Ortocerkalkstenen användes till
byggnadssten (golvsten,
trappsten, beklädnad av byggnader)
och gravvårdar.
Kalksvampar, se
Svamp-d j u r.
Kalktuff, en porös, vit, gul 1.
grå bergart, som består av
kalk-spat och i regel innehåller rester
efter växter. K. uppkommer i
kalkrika trakter invid källor och
i vattendrag genom att det i
kol-syrehaltigt vatten lösta
kalcium-karbonatet vid minskning av
kolsyrehalten avsätter sig och
hårdnar. K. förekommer på flera
ställen i Sveriges kalkrikare
trakter, ss. Jämtland, Västergötland
och Skåne. — Kalksinter är
en tät K., som ofta avsättes i
terrasser vid varma källor.
Kalkull 1. skinnull, den i
garverierna vid fårhudarnas
beredning erhållna, vanl. korta,
sträva, kalkblandade ullen.
Bearbetas till grova vävnader.
Kalkvatten, se
Kalciumföreningar.
Kalkyl (fr. calcul), beräkning,
särskilt kostnadsberäkning o. d.
Användes i sms., ss.
differential-och integralkalkyl, i bet.
räkne-metod.
Kall, socken i Jämtl. 1., jämte
Undersåker, Mörsil och Åre
pastorat i Härnösands stift. 1,740
inv.
Kalla, se A r u m och
Zante-d e s c h i a.
Kallblodiga djur, se
Kroppsvärme.
Kallbrand, en brand (se d. o.)
utan samtidig infektion. [K.
hettar ej (se Inflammation);
därav namnet.] K. kan vara
torr 1. fuktig (intorkning,
resp, ödem i de avdöda delarna).
Orsaken till K. är vanl. en
artär-tilltäppning, orsakad av
åderförkalkning 1. embolus (se
Blodpropp), båda oftast träffande
nedre extremiteterna. Relativt
vanlig är K. vid sockersjuka hos
äldre personer. K. åtföljes oftast
av intensiva smärtor, börjar vanl.
i periferin och sprider sig uppåt
extremiteten. Resorptionen av
sönderfallsprodukter ger
förgiftning, som kan orsaka döden.
Behandlingen avser att hindra
infektion, stärka allmäntillståndet och
befordra blodomloppet. Ofta måste
amputationer långt ovanför det
angripna området företagas.
Kallbräcka, den sprödhet, som
vid vanlig temperatur visar sig
hos smidbart järn med alltför hög
fosforhalt. K. beror på att fosforn
gör järnet grovkristalliniskt. (Se
vid. Järn sp. 321.)
Kallbänk, se Drivbänk.
Kallelse. Teol. Urspr. den
gudomliga inbjudan till saligheten
(1 Kor. 1: 26; Fil. 3: 14 m. fl.).
Med anknytning till 1 Kor. 7: 20
(där K. eg. är = det stånd, i
vilket K. träffar någon) och under
motsättning mot den katolska
kyrkans lära om den dubbla
sedligheten (en lägre för de vanliga
kristna och en högre för munkar
och präster; jfr Evangeliska
råd) formade Luther sedermera
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
