Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkoner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Kalkongam—Kalksten
440
vit, förekomma även, ehuru mera
sparsamt. 1 tupp hålles till 6—
10 hönor. Tuppen är avelsduglig
vid 2 års, hönan vid 3 års ålder.
Hönan börjar värpa i febr.—
mars och lägger årligen c:a20
ägg, vilka äro större än hönsägg,
vitaktiga och med röda prickar.
K. äro goda ruvare och användas
därför ofta även för ruvning av
hönsägg. En kalkonhöna täcker
15-^17 kalkonägg 1. c:a 30
hönsägg. Kalkonäggen ruvas c:a 4
veckor. Kycklingarna äro första
veckan mycket ömtåliga och
måste noga skyddas mot köld och
regn. K. utfodras med säd,
grönfoder, rotfrukter m. m. i likhet
med höns; som gödfoder lämpar
sig sädesgröpe, mjölk, krossade
ekollon, rovor m. m.
Kalkongam, se Hönsgamar.
Kalksalpeter,
kalcium-ni tr a t, Ca(N03)2, är numera
ett viktigt gödselmedel (se d. o.),
sedan K. börjat framställas av
luftens kväve, bl. a. enl. metod av
Birkeland och Eyde (se dessa
ord). Eydes ugn består av ett
cylindriskt järnhus, infodrat med
eldfast tegel. I ugnens mitt
befinna sig två elektroder, mellan
vilka en ljusbåge bildas.
Vinkelrätt mot elektroderna stå
spetsarna av en kraftig
elektromag-net. I det magnetiska fältet
utbreder sig ljusbågen i
solfjäderform, och genom det att
växelström användes, kommer
ljusbågens riktning att oupphörligt
förändras, så att den synes bilda
en skiva, ”solen”. Genom
ljusbågen suges luft, varvid kväve och
syre vid den höga temperaturen
(3,000—4,000°) med varandra
bilda kväveoxid. Genom hastig
avkylning till c:a 800° hindras
reaktionen att gå tillbaka. De
heta gasernas värme tillvaratages
i ångpannor, varefter gaserna
nedkylas till c:a 50°, då
kväveoxiden genom tillsats av
ytterligare luft oxideras till
kvävedioxid, som absorberas i
granittorn, fyllda med kvarts o. d., och
vari den mötes av vatten. De
nitrösa gaser, som ej lösas av
vattnet, absorberas i sodalut. Den
ur absorptionstornen erhållna
salpetersyran får reagera med
kalksten, och
kalciumnitratlös-ningen indunstas tills, med
kalkmjölk. Den färdiga K.,
luft-1. Norgesalpetern, håller
c:a 13 % kväve.
Kalksinter, se K a 1 k t u f f.
Kalkspat, k a 1 c i’ t, mineral,
bestående av kalciumkarbonat,
kristalliserande efter trigonala
systemet i romboedrar 1.
skaleno-edrar. I rent tillstånd är K.
färglöst, klart genomskinligt 1. vitt,
repas lätt av kniv, ”fräser för
syra” (löses av syror med
bortgång av kolsyra) och springer vid
slag sönder i planytiga,
snedvink-liga stycken. K. ingår som
huvudbeståndsdel i kalkstenar. Klar K.,
islands- 1. dubbelspat,
användes till optiska instrument.
Jfr Dubbelbrytning.
Kalksten, gemensam
benämning på ett flertal bergarter, som
helt och hållet 1. till större delen
bestå av kalkspat. I rent tillstånd
är K. vit men på grund av
inblandning av andra ämnen ofta
grå, brunröd 1. av annan mörk
färg. En typ av K. är den k r i
-stalliniskaK. 1. marmor (se
d. o.) ; en stor grupp bilda de
täta kalkstenarna, som
förekomma inom så gott som alla
geologiska system yngre än
urberget och till stor del bildats i
haven av kalkslam och rester av
kalkorganismer samt äro rika på
fossil. Efter de olika systemen,
där de förekomma, benämnas de
silurisk K., devonisk K. o. s. v.
Ord, som ej återfinnas under K, torde säkas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
