Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastrering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Kasus
672
Kasuarfåglar. Kasuar.
ling av etiken, som icke nöjer sig
med att uppställa de stora sedliga
normerna utan strävar efter att
”från fall till fall” ge anvisningar
för den enskildes sedliga
handlande. En dylik K. är utmärkande
för de lagiska religionerna. I den
kristna kyrkan bedrevs den ivrigt
under medeltiden, då man även
vid universiteten hade särskilda
lärare i K., kasui’ st er. En
vida beryktad tillämpning fick K.
i jesuiternas biktpraxis. — Med.
En samling av beskrivningar av
individuella sjukdomsfall.
Ka’sus (lat. ca’sus, av ca’dere,
falla), fall, händelse. — Jur.
Våda. K. säges föreligga, då en
person trots ådagalagd normal
aktsamhet förorsakat skada
genom någon handling. Dylik
handling är icke underkastad
straffpåföljd men väl
skadestånds-plikt. Jfr D o 1 u s. — Språkv.
Termen K. har bestämts på olika
sätt och nyttjats utan sträng
konsekvens. Det vedertagna är att
tala om K. blott vid nomina och
pronomina. Av grundläggande
vikt är begreppet K. vid
substantiv. Det åsyftar där det
förhål
lande, vari ett substantiv står till
ett annat ord. Men K. har än fått
beteckna själva
betydelseförhållandet, än den språkform, som
uttrycker detta; vanl. har man
rört sig med ett mellanting. Det
lämpligaste synes vara att låta
det formella träda i förgrunden
och med K. förstå de former av
substantiv, som genom vissa
yttre medel ange dess inre
förhållande till andra ord. Sålunda
är gossens en K., därför att där
ett förhållande uttryckes mellan
en viss gosse och något annat,
ss. gossens mor. Det synes dock
vara skäl att följa dem, som
sedan låta de skilda K. få namn
efter (den ursprungliga 1. än
hellre den faktiska) arten av
betydelseförhållandet. Detta var
också syftet med de gamla
kasus-namnen (jfr nedan). Varken
enighet 1. konsekvens råder, om termen
K. bör förbehållas åt ordformer
med s. k. ändelser 1.
modifikationer av stammen, 1. om man även
bör nyttja den om t. ex.
preposi-tion jämte substantiv; det förra
är sedan gammalt det vanliga
(märk dock termen p r e p o
si-t i o n s k a s u s, t. ex. på bordet,
till landet). — I våra äldre
grammatikor upptogos vanl. sex
K.: nominativ, genitiv,
dativ, ackusativ, v o k a
-tiv och ofta ablativ. Detta var
ett arv från den latinska
grammatiken. Namnen, som
mestadels voro översättningar från
grekiskan, voro ofta redan vid
tillkomsten föga träffande:
nomi-nativus anger icke ordets
egenskap att vara ”nomen”, utan
att vara bäraren av ett skeende,
genitivus och accusativus äro
felaktiga översättningar av resp,
grek, namn, vilka betecknade
den förra som den K., som
anger art 1. slag (ge’nos, lat. ge’-
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
