Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Kasus
674
nus), den senare som ”det
förorsakades” K. Dativus betecknar
den, åt vilken något gives (da’re,
giva), ablativus den punkt,
varifrån något utgår (stammen lat-,
bära, föra). Vokativ, utropskasus,
kan ej räknas som K. i egentlig
mening (jfr ovan). Det äldsta
indoeuropeiska språket hade
ytterligare två K.: 1 o c a t i v u s 1.
localis, platsens K., och
instrumentalis (comitativus,
socialis), medlets (samvarons,
samarbetets) K.; båda träffas särskilt i
baltisk-slaviska språk och
sanskrit; detta har alla åtta här
nämnda K. — Det är genom
än-delser, av mestadels dunkelt
ursprung, 1. förändringar i
stamslutet, som dessa skilda betydelser
uttryckas. I de olika
stamklasserna uttryckes emellertid samma
betydelseförhållande redan från
början ibland på olika sätt, även
vid samma numerus (jfr t. ex. lat.
nom. a’nimus, pa’ter). Ä andra
sidan ha sällan de olika
betydelse-förhållandena ens från början helt
skilda uttryck. Under de skilda
indoeuropeiska språkens
utveckling ha stora förändringar inträtt,
varigenom det gamla
kasussyste-met ytterligare sprängts isär 1.
upplösts 1. förenklats. Härvid äro
särskilt fyra företeelser att
beakta. 1) Vissa K. hade starka
beröringar i betydelsen; därigenom
orsakades lätt sammanfall; verb
kunna i yngre tid ”styra” olika
K., utan att motsvarande olikhet
i betydelseförhållandet
vidmakt-hålles (ty. einem schaden, men
einen schädigen). En ny
fördelning av betydelserna kunde
uppstå, 1. en K. kunde utdö vid
konkurrens. 2) Skilda K. kunde
sammanfalla genom slutstavelsernas
försvagning. 3) I samma mån fast
ordföljd uppstod, blevo vissa
formella skillnader onödiga.
Växel
verkan har dock rått mellan dessa
båda företeelser. 4) Det senare
gäller öck förhållandet mellan
kasusändelsernas förlust och
benägenheten att låta dessas roll
övertagas av prepositioner. —
Genom dessa faktorer har t. ex.
svenskan gått mycket långt i
förenkling. Fornsvenskan hade ännu
fyra genom ändelser utmärkta K.
(se Svenska språket), men
nu återstå blott två,
nominativ-ackusativ, som (i sing.) ofta
kallas grundform och då eg. upphört
att vara K., samt genitiv (på -s).
Särskilt grundformen har dock då
övertagit användningar, som förr
tillkommo andra K. Ofta ha
sådana dock övertagits av
preposi-tionsuttryck, ibland blott
alternativt: giv pappa det — giv det åt
pappa. Som stelnade rester
finnas ofta gamla K. kvar:
stundom är eg. dat. plur. av stund. -—
K: s huvuduppgift är att ange
förhållandet mellan substantiv
(resp, pronomen) och verb.
Delvis anges dock även förhållandet
mellan substantiv och substantiv
(gossens mor) och substantiv och
adjektiv (eine mir bekannte
Sache) o. s. v. Adjektivet självt
har K. blott i samband med sin
kongruens (se d. o.) med
substantiv (der kleine Knabe, die kleinen
Knaben). — Vissa språk uppvisa
helt andra kasussystem än de
indoeuropeiska. Medan somliga,
särskilt exotiska språk ej alls ha
K. i vanlig mening, ha andra ett
stort antal. Finskan har ej mindre
än 15 K. (jfr F i n s k - u g r i s k a
språk): nominativ, partitiv,
genitiv, essiv, instruktiv,
transla-tiv, inessiv, elativ, dativ, illativ,
adessiv, ablativ, allativ, abessiv,
komitativ. K. med ess- beteckna
”vila”, de med lat- rörelse. — Av
de sätt, varpå man indelat K., kan
nämnas skillnaden mellan nomi-
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
22. — Le x. VI. Tr. 19. 5. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
