Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Keltibe´rer [kel-], se Kelter.
Keltiska språk höra till den
indoeuropeiska språkstammen (se
indoeuropeiska språk).
K. äro nära besläktade med de
italiska (latinet) icke blott betr.
ordförrådet utan även inom
formläran, där särskilt det
gemensamma medium och passivum
på -r (t. ex. iriska sechur, lat.
sequor, följer) är att märka. Man
sammanför stundom de keltiska
och italiska språken till en
gemensam italokeltisk familj. K. stå
även de germanska språken nära.
K. ha en gång talats över ett
mycket vidsträckt område men ha på
olika tider uppgivits utom av de
kelter, som bosatte sig på de
brittiska öarna. I Frankrike dog K.
ut senast pä 400-t. e. Kr. (före
bretonernas invandring från
Britannien), i andra områden trol.
ännu tidigare. De
kontinentalkeltiska språken, vanl. kallade
galliska, ha icke efterlämnat annan
litteratur än inskrifter. Vår
kännedom därom grundar sig,
utom på inskrifterna, på enstaka
bevarade ord, särskilt namn. —
K. utmärkas bl. a. av att
indoeuropeiskt p i regeln är bortfallet
(iriska athir = lat. pater, sv.
fader), att indoeuropeiskt ē blir ī
(iriskt sír = lat. sērus), och att
sonantiska l, r bli li, ri,
motsvarande germanska ul, ur etc.
(ss. i galliska briga = germanska
burg; galliska ritum, kymriska
rhyd, vadställe = lat. portus,
eng. ford). — Redan för en
mycket tidig period kan man
konstatera två grupper av K., åtskilda
genom den olika behandlingen av
indoeuropeiskt kv, som i den ena
blir k, i den andra p (iriska ceann
= kymriska pen, huvud). Till den
förra gruppen höra gaeliska
språk, till den andra brittiska
språk samt alla kända galliska
dialekter. Med gaeliska språk
i vidsträckt mening förstås
iriskan med dess dialekter, den
skotska gaeliskan (gaeliska i
inskränkt mening) och det keltiska
språket på ön Man (Manx). De
brittiska språken äro
kymriskan (i Wales) och bretonskan
(se Bretonska språket och
litteraturen); till denna
grupp hörde även den på 1700-t.
utdöda corniskan (se d. o.). De
gaeliska och brittiska språken
ha undergått en mycket olika
utveckling. Redan för omkr. 1,000 år
sedan var skillnaden mellan t. ex.
iriskan och kymriskan lika stor
som mellan svenskan och tyskan.
Indoeuropeiskt ū blir iriskt ū och
brittiskt ī (iriskt dún, britt. din
borg), indoeuropeiskt ei gaeliskt
ē, īa, britt. ui (iriska ciall,
kymriska pwyll, förstånd),
indoeuropeiskt v gaeliskt f, britt. w, gw
(iriska fír, kymriska gwir, sann).
N bortfaller framför vissa
konsonanter i gaeliska men kvarblir
i britt. språk (iriska cét,
kymriska cant, 100; iriska cóic,
kymriska pump, fem). I det hela äro
de gaeliska språken mera
konservativa. De levande K. uppvisa
dock alltjämt vissa gemensamma
drag. Hit höra främst
egendomliga sandhiföreteelser. Orden
uppträda ofta med olika
begynnelsekonsonant alltefter föregående
ords beskaffenhet l. ställningen i
satsen. Kymriska tad, fader, har
även formerna dad, thad, nhad (ei
dad, hans far, ei thad, hennes
far, fy nhad, min far o. s. v.).
Förklaringen är att söka i den form,
orden ei, fy haft i en långt
avlägsen tid. Så slutade ei, hans, från
början på vokal, ei, hennes, på s,
fy på n (jfr sv. min). Pronomina
inskjutas (infigeras) ofta
mellan en förstavelse l. konjunktion
och ett verb (forniriska ro-mgab,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
