Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krimgoter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1331
Krimkriget
1332
la orientpolitik, som hotade
Turkiets bestånd. Den diplomatiska
upptakten gav Nikolaus I genom
en begäran om erkännande av
rysk skyddsrätt över de
grekiskortodoxa bekännarna i Turkiet
samt över de heliga orterna i
Palestina — det senare ett
anspråk, som Frankrike hade gjort
tsaren stridigt. På sultanens
avvisande svar följde ett ryskt
ultimatum, varpå ryssarna juli 1853
besatte Donaufurstendömena.
Frankrike och Storbritannien
trädde nu i samverkan mot
Ryssland och sände flottavdelningar
till Dardanellerna. En
stormakts-konferens i Wien för
konflikternas biläggande misslyckades, och
ryssarna öppnade i nov.
fientligheterna med överfall på en
turkisk flotta vid Sinope. Efter ett
halvår av agitation och
förhandlingar var krigsivern stark i
England, vars intressen i Orienten
syntes hotade, och i Frankrike,
vars härskare Napoleon III ville
omgiva sitt usurperade välde med
krigisk ära. Mars 1854 förbundo
sig västmakterna med Turkiet och
förklarade Ryssland krig. 1855
slöt sig även Sardinien till
västmakterna och deltog med en armé
under La Marmora i kriget. — De
förbundna tvungo först ryssarna
att utrymma
Donaufurstendömena, vilka efter ett avtal med
Turkiet besattes av Österrike,
som dock förblev neutralt. Sedan
förlädes krigets tyngdpunkt till
Krim, där de allierade efter en
seger vid Alma började belägra
det av Totleben försvarade
Se-vastopol. Trots de förbundnas
lysande segrar vid Balaklava och
Inkerman hösten 1854 fortskred
belägringen långsamt. De
förbundna saknade gemensam
överledning, intendentur- och
sjuk-vårdsväsendet, särskilt det
engel
ska, var bristfälligt, men höjdes
genom Florence Nightingales (se
d. o.) verksamhet. Under den
stränga vintern 1854—55 härjade
kolera och tyfus. Både den franske
och den engelske överbefälhavaren
på Krim, Saint-Arnaud och
Rag-lan, avledo. Den förre
efterträddes av Pélissier. Efter häftiga
strider sommaren 1855 lyckades
de förbundna äntligen 8 sept.
storma Sevastopols huvudfort
Malakov, varpå ryssarna utrymde
staden och sprängde fästningen i
luften. — Till sjöss fördes kriget
särskilt i Östersjön, där
Bomar-sunds fästning på Åland intogs
och Sveaborg bombarderades. I
Kaukasien erövrade ryssarna nov.
1855 Kars. Denna seger och
novembertraktaten (se d. o.), som
syntes förebåda Sverige-Norges
indragande i K., gjorde tsar
Nikolaus efterträdare Alexander II
benägen till fred. Även på
motsidan, särskilt i Frankrike, rådde
stor krigströtthet. Freden slöts
mars 1856 på en kongress i
Paris. Därvid fastslogs
Turkiets integritet och oberoende
samt erkände sultanen alla
religioners inom sitt rike
likaberättigande utan att medge någon
stormakternas rätt till
inblandning. Ryssland avstod Donaus
mynningar och en del av
Bes-sarabien till Turkiet, närmast till
Moldau. Detta och Valakiet
ställdes emellertid under
stormakternas beskydd. Sjöfarten på Donau
(se d. o. sp. 454) förklarades fri
och Svarta havet neutralt,
varjämte den under K. av
västmakterna överträdda
överenskommelsen om Dardanellernas
neutralisering förnyades. Genom en
särskild konvention garanterades,
att Ålandsöarna ej skulle
befästas. Om Pariskongressens arbete
för folkrätten se d. o. sp. 279.
Qrd, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
