Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1349
Kristendomen
1350
grundar sig på Jesu person och
gärning, fattade ss. den högsta och
i egentligaste mening frälsande
gudsuppenbarelsen i
människornas värld. Monoteismen är ett arv
från judendomen, men K. har
avlägsnat varje
nationellt-partiku-laristiskt inslag, och dess
gudsbe-grepp är även mera levande än
judendomens i stort, vilket visar
sig redan hos Jesus, där
profetismen framträder i fulländad
gestalt, och sedan också hos de
kristna förkunnarna, vilka i Jesus
upplevt Guds avgörande
ingripande i deras liv. Kristi ställning
ss. medlare, gudsuppenbarare,
Herre 1. Mästare har under olika
tider uttryckts med olika namn
(jfr Kristologi) men är för
K. av central betydelse. I folklig
religiositet har Jesu gestalt ofta
rentav trätt i st. f. Guds, vilket
från religiös synpunkt är
förklarligt men från historisk
ogenomförbart. Likaså ha under skilda tider
olika sidor i Kristi gärning
betonats, av den från Paulus utgående
teologin väsentl. hans offerdöd
(jfr Försoning), av den
johan-neiska hans gärning ss.
uppenbarare av Fadern. K:s väsen kan
kortast sammanfattas så, att den
är ett genom Kristus förmedlat,
på hans person och gärning
byggande gudsförhållande. Detta
gäller även om den äldsta, tämligen
starkt eskatologiskt inriktade K.
Redan tidigt möter vid
sammanfattningen av den kristna
förkunnelsen en tredelad formel: Gud,
Kristus och Anden (så Paulus) 1.
Fadern, Sonen och den helige Ande
(så först i Matt. 28:19). I
anslutning härtill utbildades sedermera,
dä K: s monoteism i samband med
spekulationerna om Kristi person
syntes stå på spel, den egenartade
treenighetsläran (se
Treenighet), vilken emellertid är helt
främmande för N. T. Under
tidernas lopp har K. utformats i ett
antal olika samfund 1. kyrkor, av
vilka de förnämsta äro: den
grekisk-ortodoxa, den
romersk-katolska och de reformerade kyrkorna.
Bland dessa ha de tvenne
förstnämnda i större 1. mindre grad
upptagit rester av antik 1. senare,
mysterieartad 1. folklig
religiositet, vilket ofta medfört
fromhetens neddragande från K:s
per-sonligt-etiska höjdläge och ett
fördunklande i praxis av dess
monoteistiska art (jfr H e 1 g o n),
medan de sistnämnda samfunden
strävat att rensa ut detta
hedniska ur lära och kult samt att
återvända till den ursprungliga
K:s anda, stundom även till dess
former. Ss. ekumeniska
bekännelser har man stundom betecknat
den apostoliska, den s. k.
nicensk-konstantinopolitanska och den
atanasianska. Detta är dock i hög
grad missvisande. Den sistnämnda
(se Atanasianska
Symbol u m) har sålunda aldrig
antagits av grekisk-ortodoxa
kyrkan, vilken ej heller räknar den
apostoliska ss. officiell
trosbekännelse, och den
nicensk-konstanti-nopolitanska trosbekännelsen äger
icke alldeles samma formulering i
Östern och Västern (jfr
Filio-que). Det för de kristna
kyrkorna gemensamma bör över huvud
icke sökas i dylika formulerade
bekännelser utan på ett djupare
plan i överensstämmelse med det
ovan framhållna. K. har f. ö. även
individuellt utformats i skilda
typer. Bland dem, som på ett
avgörande 1. mera märkligt sätt
ingripit i dess historia, märkas från
gamla kyrkans tid framför allt
Paulus, vidare författaren till
Johannes’ evangelium, Origenes och
Augustinus, från medeltiden
Fran-ciscus och från nya tiden Luther.
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
