Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristtorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1377
Kristtorn
1378
väl hos Paulus (liksom på de
flesta ställen i de synoptiska
evangelierna) att anse termen
”Guds Son”. Möjligen härrör
också från Paulus’ förkristna,
judiska Messiastro den hos honom
nya tarmen om en Kristi
förut-tillvaro före jordelivet, vilken han
då vid sin omvändelse överflyttat
på Jesus. Emellertid är det
karaktäristiskt, att Kristusnamnet
redan hos honom i stor utsträckning
användes ss. egennamn:
Messias-föreställningen träder, trots allt,
i bakgrunden (av lättförklarliga
skäl, då det gäller förkunnelsen
för grekerna). Det namn, Paulus i
stället med förkärlek använder, är
Herrenamnet (jfr bl. a. Fil. 2: 9
ff.; Herren 2), vilket var
vanligt i hellenismens religiösa värld.
Om Kristi förhållande till Gud
har Paulus icke närmare
spekulerat: han har nöjt sig med att
ställa Jesus ss. Herre 1. Guds Son
vid sidan av Gud, Fadern, men ss.
honom underordnad. Däremot
ta-ges i detta hänseende ett
betydelsefullt steg av Johannes’
evangelium, vilket i sin inledning
anknyter till Logosbegreppet (se
Logosläran) och förklarar, att
i Jesus den evige Logos blivit
människa. Härmed var ett filosofiskt
begrepp infört, vilket bildade den
direkta anknytningspunkten för
gamla kyrkans kristologiska
läro-bildning. Denna vann sin relativa
avslutning genom kyrkomötena i
Nicaea, Konstantinopel och
Kal-kedon. På de bägge förstnämnda
formulerades kyrkans lära om det
gudomliga i Jesu person i motsats
till arianismen (se d. o.), och på
det sistnämnda avvisades ss.
vilse-farande de lösningar av frågan om
förhållandet mellan det
gudomliga och det mänskliga hos Jesus,
som framställts av å ena sidan
Nestorius och hans anhängare (se
N e s t o r i a n e r), å andra sidan
monofysitismen (se d. o.). Den
sålunda väsentl. av gamla tidens
grekiska kyrka utformade K.
övertogs även av Västern ss. officiell
bekännelse. Fromheten rörde sig
dock mer än en gång med enklare
tankar. Under den tidigare
medeltiden skildrades i germanska
diktalster Kristus ss.
hjältekonungen, som, omgiven av sina
goda hirdmän, apostlarna, drar
ut till strid mot sina fiender,, dör
hjältedöden på korset och
därefter tar sitt himmelska arv i
besittning. Och Franciscus
levandegjorde för sin samtid på
ett nytt och egnartat sätt bilden
av evangeliernas Jesusgestalt.
Även reformatorerna övertogo
officiellt den gammalkyrkliga K.,
men särskilt Luther har i flera
principiella uttalanden visat nya
vägar: i samband med den
för-innerligade och starkt personligt
orienterade uppfattningen av
frälsningen och tron får den
konkreta bibliska Jesusbilden en
ännu mer central betydelse än
förut. Ortodoxin förnyade de
gamla formlerna, medan
rationalismen eg. icke ägde någon K.:
för den var Jesus blott
dygde-läraren, vilken stod i helt yttre
förhållande till den ”förnuftiga
läran”. 1800-t:s
repristinations-teologi sökte lösa den
gammalkyrkliga K:s problem genom att,
i anknytning till paulinska och
johanneiska tankar, tala om ett
den gudomliga naturens
utblot-tande (ke’nosis). Den verkligt
reformatoriska tankegången fick
däremot ökad kraft genom senare
tiders historiska inriktning.
1800-t:s främsta namn på denna
linje inom K. äro Schleiermacher
och Ritschl (se dessa ord).
Kristtorn, se 11 e x.
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
44. — L e x. VI. Tr. 23. 6. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
