Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Langlois—Languedoc
220
Langlois [lagloa’], Charles
Victor, f. 1863, fransk
historiker, 1912 direktör för Archives
nationales. L. har framför allt
behandlat fransk medeltidskultur
samt arkivhistoria och historisk
metod, det sistnämnda bl. a. i
Introduction aux études
histori-ques (1897; jämte C. Seignobos).
Langmuir [læ’ngmjoo],
Ir-ving, f. 1881, nordamerikansk
fysiker och kemist, har undersökt
elektronemissionen från glödande
metaller och kemiska reaktioner
vid lågt tryck, föreslagit en
atommodell och konstruerat
kon-densationspumpar m. m.
Langoba’rder, 1 o n g o b a r
-der, ”de långskäggiga”, ett
väst-germanskt folk, som enl. egna
sagor utvandrat från
Skandinavien. Omkr. 100 e. Kr. bodde L.
vid nedre Elbe men vandrade
sedan söderut och erhöllo under
Justinianus I vid 500-t:s mitt ss.
östromerska foederati bostäder i
Pannonien. 568 bröto de under
konung A 1 b o i n s ledning in i
Italien, vars n. del, det efter dem
uppkallade Lombardiet, erövrades
liksom även delar av mell. Italien.
L., som bekände sig till
arianis-men, hade vid erövringen en
forn-germansk släktförfattning. Under
de fria stodo halvfria landbönder,
aldier 1. aldioner, varjämte
frigivna och trälar funnos.
Konunga-dömet var svagt. L. erhöllo vid
erövringen en tredjedel av jorden
och övertogo ensamma
krigstjänstskyldigheten. Riket
indelades i hertigdömen, styrda av
urspr. folkvalda hertigar, med
kungliga tjänstemän, gastalden,
vid sin sida. L:s rätt, upptecknad
643, är av stor betydelse.
Lagstiftningen försiggick på tinget,
gairethinæ. Sedan L. vid mitten
av 600-t. övergått till
katolicismen, utjämnades motsättningen
till den romerska befolkningen,
som då ställdes under den
lango-bardiska lokalförvaltningen. L: s
mäktigaste konung, L i u t
-brand (712—744), stiftade
lagar, påverkade av den romerska
rätten, och besatte stora delar av
det bysantinska Italien. Konung
Aistulf (749—756) erövrade
Exarkatet (se d. o.). Då han
sökte intaga Rom, blev han 755
angripen och i grund besegrad av
frankerkonungen Pippin den lille.
Då Desiderius (756—774, d.
777) inföll i Kyrkostaten,
besegrades han 774 av Karl den store,
som skyndade till påvens hjälp.
L:s rike blev då införlivat med
frankernas världsvälde.
Långres [larjgr]. 1. Långres’
platå, se Frankrike sp.
470. — 2. Stad i dep.
Haute-Marne, ö. Frankrike, vid Marne,
på L. 1, omgiven av starka
fästningsverk. Romansk katedral och
rester av romerska byggnadsverk.
Biskopssäte. Knivsmide. 10,000
inv.
Langshan [læ’ngsjon], se
Hönssläktet.
Langton [læ’ngtøn],
Stephen, d. 1228, engelsk prelat,
vigdes 1207 till ärkebiskop av
Canterbury trots konungens, Johan
utan land, motstånd. I kyrkans
och de världsliga stormännens
följande strid mot konungen tog
L. en framträdande del (se
England sp. 1066).
Langue d’oc [laijgdå’kk], se
Franska språket sp. 557.
Languedoc [laggdå’kk],
landskap i s.ö. Frankrike,
motsvarande nuv. dep. Aude, Hérault,
Gard, Lozère och Ardèche samt
delar av Ariège, Haute-Garonne,
Tarn, Tarn-et-Garonne och
Haute-Loire. L., vars historiska
huvudstad är Toulouse, sammanfaller
ung. med grevskapet Toulouse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
