Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latifundium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287 Latinska skriften—Latinska språket 288
benämning på de folk, som tala
romanska språk.
Latinska skriften, se
Latinska språket.
Latinska språket, Li’ngua
lati’na, var från början en
obetydlig dialekt i Latium (se d. o.),
begränsad till Rom och dess
närmaste omgivning, varifrån det
med Roms växande makt utbredde
sig över hela romerska
världsväldet och fick en betydelse för
den västerländska kulturen som
intet annat språk. — Ursprung.
L. tillhör den indoeuropeiska
språkstammen och är det
viktigaste av de italis k a
språken (se d. o.). — Om det f ö r
-litterära språket har man en
viss kännedom huvudsaki. genom
några inskrifter. Äldst är
Ma’ni-os-inskriften från staden
Prae-neste i Latium: ALanios med
fhe-fhaked Numasioi = (på klassiskt
latin) Ma’nius me fe’cit Nume’rio,
Manius har gjort mig åt
Nume-rius. Den anses härstamma från
omkr. 600 f. Kr. Ung. 100 år
yngre är Foruminskriften, 1899
anträffad å Roms Forum, det
hittills äldsta minnesmärket av L.,
sådant det talades i Rom.
I sitt fragmentariska skick
undandrar den sig en tillförlitlig
tolkning, men enstaka ord i
densamma äro igenkännliga och
belysa det dåvarande L:s utseende,
t. ex. quoi = qui, vilken, sa’kros
= sa’cer, helig, förbannad, e’sed
= e’rit, skall vara, iouæme’nta =
iume’nta, dragare. I
Due’nos-inskriften från 300-t. f. Kr.
förekommer bl. a. due’nos = bo’nus,
god, co’smis = co’mis, vänlig,
ui’rco — vi’rgo, jungfru. Av dessa
språkprov framgår, att det äldsta
latinet högst betydligt avvek från
det klassiska. — Det litterära
språket. Med greken Li’vius
A n d r o n i’c u s (d. 204 f. Kr.)
träder L. in i de litterära
språkens rad. Inom det latinska
litteratur- och skriftspråket, vilket
visserl. representerar endast en
del av hela det område, som L:s
historia omfattar, men den
historiskt bäst dokumenterade,
urskiljer man 4 perioder (se Romersk
litteratur): 1. Den a r
-kaiska 1. förklassiska
perioden, 240—81 f. Kr. Under
grekiskt inflytande uppblomstrar
den latinska litteraturen. Dess
språk står i det stora hela nära
talspråket (se nedan). 2. Den
klassiska perioden 1.
guldåldern, 81 f. Kr.—14 e. Kr.,
från Ciceros första uppträdande
till kejsar Augustus’ död. Den
romerska litteraturen träder i allt
innerligare förbindelse med den
grekiska. Vad särskilt prosan
beträffar, formas den eftei’ den
grekiska retorikens lagar. Den
romerska konstprosan i dess mest
fulländade form — hos C i c e r o
— kännetecknas av konstrika
perioder, rytmiska satsslut och
stränghet i ordvalet. 3. Den
efterklassiska perioden 1.
silveråldern, 14—omkr. 180
e. Kr. Retoriska och stilistiska
motiv bli alltmer bestämmande
för språket. Gränserna mellan
poesi och prosa utplånas: prosan
blir poetisk, poesin retorisk.
Författarna jäkta efter
originalitet, bländande sentenser och
vändningar. Under senare delen
av perioden inträder en a r k a i
-ser an de riktning: det
klassiska latinet föraktas, och man
söker sina förebilder i den
förklassiska (arkaiska)
litteraturen. Rättsvetenskapens latin
under 2: a årh. utgör dock ett
uppfriskande undantag från den
allmänna stilförskämningen. 4.
Förfallets period, omkr. 180
—omkr. 600 e. Kr. Talspråkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
