Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289 Latinska språket 290
uttryckssätt intränga i
skriftspråket mer och mer, och känslan
för det grammatiskt riktiga
försvinner. — Det talade
språket. Den ovan gjorda
indelningen har icke sin tillämpning på
det latinska talspråket, det s. k.
vulgärlatinet. Detta befann sig i
ständig utveckling, medan
skriftspråket stelnade till ett
konstspråk. Dock stodo bägge alltjämt
i en viss växelverkan. Man har en
mycket ofullständig kännedom om
det latinska talspråkets historia
under de sekler, som ligga
emellan litteraturens uppkomst och
de romanska språkens tillblivelse
i början av medeltiden. De
rikligaste källorna för kunskapen
om det talade latinet äro
Plau’-t u s’ komedier och de romanska
språken. Mycket viktiga äro
vidare Pe t r o’ n iu s’ roman,
åtskilliga fackskrifter och särskilt
vissa inskrifter. Men
Plau-tus ger oss den trognaste och i
många avseenden fullständigaste
bilden av det verkliga latinet.
Mellan Plautus’ latin och
romanskt språkbruk föreligga också
många överensstämmelser. Så
förekommer hos Plautus verbet
da’re, ge, konstruerat med
pre-positionen ad, till, = fr. å, där
det klassiska latinet har dativ.
Denna samstämmighet mellan
tvenne till tiden så vitt skilda
språkperioder visar — trots alla
förändringar — ett starkt
konservativt drag även hos det
latinska talspråket. Efter hand
undergick detta latin liksom andra
levande språk många
förändringar. Det klassiska L:s sex
kasus reducerades slutligen till
ett. Inom verbet försvann
futurum, som bildades genom
omskrivning med infinitiv och
pres. av habe’re, hava, t. ex. i
st. f. det klassiska scri’bet, han
skall skriva, i samma bet.
scri’be-re ha’bet (= fr. [itj éorira), han
har att skriva, o. s. v. Så
framväxte ur latinska talspråket de
romanska språken (se d.
o.). — Redan under den för
litterära perioden funnos lokala
skiljaktigheter inom L.,
och med L:s segerrika utbredning
över hela det romerska väldet
med undantag av den grekiska
delen uppkom den
dialektsplittring, som träder i dagen i de
romanska språkgrupperna:
italienskan, franskan, spanskan etc.
I Afrika hindrade arabernas
invasion uppkomsten av en särskild
romansk språkgrupp. — 1 n
-flytande från och på
andra språk. Medan L.
utbredde sig över allt större
områden, kunde det å sin sida icke
undgå att röna inflytande från
de språk, med vilka det kom i
närmare beröring. Som lån från
de andra italiska språken ha vi
att betrakta t, ex. bos, ko, oxe,
popi’na, krog, matställe, i st. f.
äktlatinskt vos, coqui’na.
Etruskiskt ursprung tillskrives bl. a.
per so’na, mask, roll, person, ja,
t. o. m. namnet Ro’ma, Rom.
Puniskt är a’ve, var hälsad, o. s. v.
Men L. har framför allt lånat
från grekiskan, t. ex. ma’china,
maskin, av doriska dialektens
makana’, ce’drus, ceder, av
ke’dros. Å andra sidan har L.
varit långivare, t. o. m. åt
grekiskan; så t. ex. är le’gio (eg.
legion, därav bet. talrik skara),
många, ett latinskt ord, som
lånats till grekiskan och därifrån
genom N. T. upptagits i svenskan.
Större inverkan utövade dock
latinet i fråga om ordförråd och —
ehuru mindre uppmärksammat
— syntax och stilistik på de
språk, som talades av folk, vilka
voro romarna underlägsna i
kul
10. — L e x. VII. Tr. 27. 10. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
