Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska språkgruppen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
Latinska språkgruppen—Latium
294
lent s och som, då detta s övergick
till r, blev överflödigt och
avlägsnades. K kom nästan ur bruk.
F-Ijudet tecknades urspr. FH (se
ovan ang. Maniosinskriften sp.
287) men förenklades sedan till
F. I var tecken för både i och
j, V för både u och v. Typen
för ks, X, upptogs på sin tid
ur det västgrekiska alfabetet;
i östgrekiska (= grekiska
normal-) alfabetet är nämligen X =
k. — Den latinska skriftens
riktning är på Ma’nios- och
Due’-nos-inskrifterna från höger till
vänster ss. på de äldsta grekiska
inskrifterna och i de semitiska
språken; på foruminskriften är
den ordnad ”oxvändningsvis”
(bustrofedo’n), d. v. s.
varannan rad går från höger till
vänster, varannan tvärtom. I
litterär tid är riktningen
genomgående från vänster till höger. —
Det latinska uttalet var
olika under olika perioder och
i skilda samhällslager. Så t. ex.
uttalades ae och oe som
dif-tonger, och oi, till omkr. 150
e. Kr. i bildat språk: Caesar =
Kaj’sar, Croesus = Krm,’sus-, c
som k och g som g även framför
e, i och y till omkr. 400 e. Kr.:
Cicero = Ki’kero, genus —
ge’-nus; t i förbindelsen ti framför
vokal som t till omkr. 200 e. Kr.:
Uoratius — Dora/tius. Det
traditionella, svenska uttalet av
orden Sesar, Krösus, Sisero, jenus,
Horatsius, grundar sig på det i
slutet av kejsartiden brukliga.
Latinska språkgruppen, den
latinsk-faliskiska gruppen av
italiska språk (se d. o.).
Latinsk litteratur, se
Romersk litteratur och
Medel-tidslatinsk litteratur.
Latinskola, äldre benämning
på den forna trivialskolan.
Lati’nus, sagokonung över la-
tinerna (jfr A e n e a s), blev
eftei-döden dyrkad som gud och
identifierades med Jupiter Latiaris.
Latitu’d (lat. latitu’do, bredd,
utrymme). Astr. Se
Astronomiska koordinater. —
Geogr. Se Bredd. — Straffr. Se
Latitudsystem.
Latitudina’rier (jfr
Latitud), av motståndarna givet
namn åt en grupp av teologer,
delvis även filosofer, inom
Englands kyrka under 1600-t., vilka
reagerade mot det överdrivet
konfessionella nitet, krävde
rätten till fri forskning och
betonade det väsentliga i
kristendomen jämte dennas bevisning i
levernet, resp, hävdade
kristendomens förnuftsmässighet. L.
bilda en viktig länk mellan
humanismen och upplysningen.
Latitu’dsystem, det i en
strafflag tillämpade systemet för
bestämmande av straff, vilket
lämnar domaren ett visst utrymme
(latitud), inom vilket han
med hänsyn till försvårande 1.
förmildrande omständigheter vid
ett begånget brott har att
fastställa ett strängare 1. mildare
straff. L. kan leda till ojämnhet
i rättstillämpningen.
La’tium, landskap i mell.
Italien vid v. kusten, omfattande
landet kring Rom och Tiberns nedre
lopp. 1,600,000 inv. — L. är den
ursprungliga kärnan i det
romerska världsväldet. Norra L.
beboddes av 1 a t i’ n e r n a, som givit
landskapet dess namn, i ö. i
Apenninerna bodde sabiner (även
kallade sabeller) och aequer, i s. i
Lirisdalen volsker och aurunker.
Latinernas område utgjordes av
små stadsstater, sammanslutna i
latinska förbundet.
Under 500-t. f. Kr. lydde L. under
etruskerna men frigjordes omkr.
500 f. Kr. genom strider, ledda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
