Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljudlära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Ljudlära—L j udskridning
654
grund av analogi (se Analog).
Termen L. ersättes av somliga
med ljudregel ss. mindre
anspråksfull.
Ljudlära, inom
språkvetenskapen dels detsamma som fonetik,
dels detsamma som fonologi.
Ljudmetoden, även kallad
lj udbindningsmetoden,
beteckning för visst
tillvägagångssätt vid den första undervisningen
i läsning. I äldre tid utgick man
härvid från bokstäverna (s t a v
-metoden). Häremot framhölls,
att bokstäverna blott vore tecken
för ljuden och att man borde
utgå från dessa senare ss. de
verkliga enkla beståndsdelarna i
språket. Så tillkom L., vid vilken
barnen först få lära sig att ta ut de
olika ljuden i hörda ord och att
efterbilda dessa, ”ljudera”,
”ljuda”. Sedan få de lära sig tecknen
för ljuden men nämna dessa blott
med ljuden, som de beteckna.
Slutligen få de binda samman
självljud och medljud till ord och
så småningom lära sig läsa även
satser och meningar. Den som i
vårt land gjort mest för L:s
ut-daning, är kanslirådet I. A.
Lytt-kens. Vid L:s användning pläga
läsning och skrivning gå hand i
hand. Två varianter av L.
förekomma : vid
skrivläseme-t o d e n i egentlig mening
användes till en början blott de skrivna
ljudtecknen, barnen få lära sig
läsa genom att skriva;
intressemetoden (införd av prof.
B. Hammer och
övningsskollära-ren Wallgren i Uppsala) söker
bl. a. reducera de rent formella
övningarna och genom att betona
det lästas sakliga innehåll väcka
barnens intresse. — Vid sidan av
D. står ordmetoden 1. or
d-bildningsmetoden (införd
av Anna Kruse vid Brummerska
skolan i Sthlm), som låter orden
i st. f. ljuden vara enheter vid
läsningens inlärande.
Ljudmätning, en under
världskriget uppfunnen metod, att med
ledning av ljudet från en
skjutande artilleripjäs 1. en kreverande
projektil bestämma pjäsens 1.
krevadens läge. L. kom till stor
användning under ställningskriget
och utföres av särskilt
organiserade artillerimätavdelningar (jfr
M ä 11 j änst).
Ljudpinne, se Violin.
Ljudregel, se Ljudlag.
Ljudskridning kan inom
språkvetenskapen varje
småningom skeende övergång 1.
förskjutning från ett ljud till ett annat
kallas, men särskilt användes L.
om den s. k. germanska L.,
varigenom det indoeuropeiska
urspråkets explosivor lagbundet
förskjutit sig till de konsonanter,
som på ett särskilt sätt
karaktärisera de germanska språken
(jfr Germanska språk).
— Redan Johan Ihre hade
förberett upptäckten av L., men
äran av denna tillkommer
dansken Rasmus Rask (1818) och
tysken Jakob Grimm (1822), efter
vilken L. stundom kallas Grimms
lag. En hel serie av förmodade
undantag från L. fick sin
förklaring 1876 genom en av dansken
Karl Verner uppställd speciell
lag (Vernerska lagen). Verner
visade, att L. delvis var
beroende av accentens läge: blott om
denna vid övergången till
germanskt språk låg på närmast
föregående vokal i ordet,
upp-stodo ch, f, f>, eljest de
motsvarande tonande ljuden (liksom i st. f.
tonlöst s ett tonande), över
huvud har accenten utan tvivel haft
stor betydelse för L:s förlopp.
Man har på vissa håll sökt L:s
förklaring i tidig språk- 1.
rasblandning, varvid ett icke indo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
