Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig, konungar av Frankrike - 10. Ludvig XVI - 11. Ludvig XVIII - 12. Ludvig Filip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Ludvig
796
Ludvig XVI. Målniug av Duplessls.
godhj ärtad men saknade
begåvning. Hans flegmatiska väsen var
ej ägnat att göra honom populär,
och hans giftermål (1770) med
den viljestarka Marie-Antoinette
av Österrike väckte folkets ovilja.
L:s tronbestigning medförde en
tids reaktion mot förfallet och
absolutismen. Allmänt hatade
ministrar ersattes med
reformvänner, ss. Turgot och Malesherbes.
Genom ingripande i
Nordamerikanska frihetskriget återvann
Frankrike sin yttre prestige, men
dess finanser bragtes i kaos.
Allmänt missnöje uppstod; själv
förstod L. ej att ta ledningen av
dess bekämpande, utan han följde
sin omgivnings skiftande råd.
Efter utbrottet av Franska
revolutionen (se d. o.) gjorde han
vaga försök att samarbeta med
revolutionsledarna men kom snart
helt i deras våld och tvangs efter
ett försök att fly till v. gränsen
(1791) att avlägga ed på den nya
författningen. Då L. med sitt veto
ej lyckats förhindra
nationalför
samlingens radikala kyrkopolitik
och efter Frankrikes
krigsförklaring mot Österrike och Preussen
misstänktes för förbindelser med
landets fiender, stormade pöbeln
Tuilerierna och fängslade L. och
hans familj. Nationalkonventet
avsatte L. från tronen (21 sept.
1792), och ss. ”medborgaren
Ca-pet” anklagades han för
landsförräderi. Biträdd av
Malesherbes, försvarade sig L. med mod och
kraft. Han dömdes till döden med
en rösts majoritet och
giljotinerades 21 jan. 1793. — 11. L. XVIII,
f. 1755, d. 1824, den föreg:s
broder, förde under 1’ancien régime
titeln greve av Provence och
tillhörde då det reaktionära
hovpartiet. Han flydde 1791 från det
revolutionära Frankrike och slog
sig ner i Koblenz, där hån blev
emigranternas (se d. o.) ledare.
Efter sin brorson ”L. XVII:s” (se
Ludvig, franska prinsar 2) död
antog han konungatiteln. Efter
att ha flackat kring i olika länder
(1804 vistades han bl. a. i
Kalmar) återvände L. efter
Napo-leons nederlag 1814 till Frankrike,
utropades till konung och
utfärdade en författning. L., som snart
lät emigranternas reaktionära
krav göra sig gällande, var under
de ”hundra dagarna” (se d. o.)
ånyo landsflyktig och sökte sedan
genom en moderat politik befästa
konungadömet, varvid han dock
motarbetades av sin reaktionäre
broder Karl. — 12. L. Filip, f.
1773, d. 1850, son till ”Philippe
Égalité” (se Orléans).
Liksom denne sympatiserande med
revolutionen, ingick han vid
krigsutbrottet 1792 i armén. F. å.
flydde han jämte Dumouriez till
fienden. Efter hemkomsten 1814
ägnade han sig åt förvaltningen
av sin stora förmögenhet och knöt
intima förbindelser inom
finans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
