Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läppar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Läppar
970
som innehade de största länen, ss.
provinser L hertigdömen, och de
räknades som konungens likar (jfr
Pär). Under århundradenas lopp
utvidgades länsområdet ofantligt,
då en massa självägande för att
erhålla de mäktigas skydd
frivilligt inordnade sig och sin egendom
i länssammanhanget. Avgörande
blev emellertid den
omständigheten, att samtidigt även
ämbets-myndigheten feodaliserades. De
lokala ämbetsmännen, vilka
genomgående voro kronvasaller,
började att betraktas ss. sådana även
med avseende på sina
ämbetsupp-drag. Rikets olika
förvaltningsområden blevo härigenom kronans
län, och L. blev principen för
styrelseorganisationen över huvud
taget. Inom förvaltningsdistrikten
förändrades i och med detsamma
också de ännu självägandes
ställning: de betraktades hädanefter
ss. vederbörande ämbetsmäns
underlydande. För det fullt
utbildade L. kunde göras gällande
satsen: ingen jord utan länsherre
(nulle terre sans seigneur). —
L: s principer blevo småningom
mer 1. mindre gällande i hela mell.
och s. Europa, liksom de kommo
att spela en ryktbar roll i
konungariket Jerusalem (se d. o.
2). — L. var en form för
riksstyrelse, vilken är väl förklarlig ur
synpunkten av då rådande
ekonomiska förhållanden
(naturahushållning) och de krigiska
hird-sedvänjor, vilka utvecklat sig
inom de äldsta germanska staterna.
Från början präglades det av ett
starkt ideellt drag. Innan den
blivande vasallen mottog insignierna
på sin värdighet (investitu’r),
avlade han en högtidlig 1 ä n s e d
(homa! giurn) till sin länsherre,
innebärande löfte om orubblig
trohet och uppoffrande tjänst, och
länsherren förpliktades att ge
vasallen allt nödvändigt skydd.
Så småningom förlorade detta
drag emellertid all verklig
betydelse. Då med förläningen följde
så gott som all styrelsemakt inom
länet, under det att låntagarens
förpliktelser i huvudsak voro
begränsade till uppställandet av en
viss mängd krigsfolk, gjorde sig
vasallerna så småningom mer och
mer självständiga och sköto sina
länsherrar helt och hållet åt
sidan. Länen blevo ärftliga, en
länsadel (se Adel) uppstod och länen
syntes mer och mer på väg att
lösgöra sig ur de gamla
folkrikenas band. Det har därför med rätt
kunnat sägas, att L. mindre var
en form för rikets styrelse än
för dess upplösning. J tidens
fullbordan blev det det nationella
konungadömets uppgift att
spränga L:s tvångströja och
lägga alla rikets delar direkt
under den enhetliga statsmakten. —•
Även Sverige hade under
medeltiden ett L. men i huvudsak av
helt annan karaktär än det
kontinentala Europas. Det rådande
naturahushållningssystemet
nödgade till ämbetsmännens avlöning
genom förläningar av kronans
gods och inkomster. Dessa
förläningar blevo dock aldrig ärftligt
fastlåsta vid vissa släkter, de
bibehöllo karaktären av
upplåtelser av kronan, och regeringen
strävade alltjämt att i sin hand
bevara kontrollen över dem. Ett
för Sverige utmärkande drag var
dessutom, att den dömande
myndigheten icke tillkom en låntagare
ss. sådan. Undantag från dessa
förhållanden företedde visserl. i
någon mån de få och i
förvalt-ningshistorien föga framträdande
län, som utdelades till
konungahusets medlemmar. Jfr Län.
Läppar (lat. la’bia),
framskjutande kanter kring öppning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
