Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - Medeltidsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1419
Medeltidsfilosofi
1420
först under romantiken i början
av 1800-t., då man även fick en
djupare syn på M. med
övergivande av humanismens
negativa uppfattning. M. innebär ej
en tillbakagång utan en övergång
från den antika
Medelhavsvärl-dens till det moderna Europas
statssystem. Germanerna skapade
på grundvalen av det antika
kulturarvet en egen odling, främst
uppburen av kyrkan. Denna
erhöll både politiskt och kulturellt
en maktställning, som framför
allt tryckt sin prägel på M. —
Försök till en annan avgränsning
av M. ha ofta gjorts; främst har
hävdats, att gränsen mellan M.
och nyare tiden bör sättas omkr.
1300, då det moderna
national-statssystemets konturer först
börja skönjas. — Den svenska M.
brukar räknas från mitten av
1000-t., då kristendomen segrat
och den gamla Uppsalaätten
utdog (omkr. 1060), fram till
Gustav Vasas uppträdande på 1520-t.
Medeltidsfilosofi omfattar
traditionellt dels de filosofiska
företeelser, vilka falla inom
medeltiden i politiskt historisk
mening (omkr. 400—1500), dels de,
vilka dessförinnan framträda
under de första årh. e. Kr. (från
omkr. 150 e. Kr.). Dessa årh.
jämte de närmast följande fram
till 800-t. betecknas ss.
kyrkofädernas (pa’tres ecclesia’stici)
period och utgöra därför p a t r i
-s t i k e n s tidevarv, de övriga
skolastikens. — Under den
patristiska perioden
utformades den kristna filosofin på
grundvalen av urkristendomens och de
apostoliska fädernas läror under
påverkan särskilt av de grekiska
spekulationer, vilka redan kunna
spåras ss. ett inslag av hellenism
i urkristendomen. Stoicismen och
spekulationer av nyplatonismens
typ, ss. F i’ 1 o n s, kommo härvid
att dominera, ss. framför allt den
från båda dessa strömningar
influerade logoslärans (se d. o.)
utformning bevisar. En typisk
representant för denna äldsta form
av patristik är apologeten J u s t
i’-n u s Martyren. Även senare
är stoici smens inflytande
märkbart, ss. hos de till 200-t. hörande
fäderna Cle’mens av
Alexan-dria och Tertullia’nus, samt
ett par sekler senare bl. a. hos
Augustinus. Såväl hos denne som
hos fäder som O r i’ g e n e s och
de flesta andra representanter för
både österländsk och västerländsk
patristik är emellertid det
nypla-tonska inslaget avgjort för
härskande. Inom denna kristna
ny-platonism i Orienten ha särskilt
de skrifter från 400-t., som av
katolsk tradition tillskrivits
D i o ny’ sios Areopagfta
fått stor betydelse ej blott för den
grekiska utan ock för den
romerska kyrkans senare
spekulationer. Däremot kom inom den
sistnämnda Origenes’ inflytande
tidigt att stäckas, särskilt på
grund av hans lära om alla
andars slutliga frälsning (se
Apo-ka t as t asi s), men ock på
grund av hans med hedniskt
ny-platonsk och gnostisk
emana-tionslära (se E m a n a t i o n)
besläktade uppfattning av
världsskapelsen ss. en evig, nödvändig
process. Den romerska kyrkans
och därmed hela det kristna
västerlandets störste lärofader blev
Augusti’ nu s. Även sedan han
övergivit den dualistiska
mani-keism (se d. o.), som han länge
hyllat, hävdade han dock läran
om det ondas evighetsnatur och
om en därmed sammanhängande
evig fördömelse av de åt fördärvet
hemfallna (se
Predestina-tion). I världsskapelsen såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
