Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1421
Medeltidsfilosofi
1422
han ej en evig naturprocess, utan
en fri gudomsakt, vilken skapar
tiden samtidigt med världen. Även
hos Augustinus röjer sig dock
starkt hans samhörighet med
ny-platonismen och med Platon själv,
särskilt i hans lära, att Gud vid
världsskapelsen verkat i enlighet
med vissa i hans medvetande av
evighet förefintliga idéer, vilka
äro de sinnliga tingens osinnliga
och oföränderliga urbilder. —
Inom den skolastis k a (av grek.
skolastiko’s, skollärare) filosofin,
så kallad, emedan den närmast
utvecklade sig i samband med
undervisningen vid medeltidens
skolor — först vid kloster- och
katedralskolor, senare ock vid
universitet -—• plägar man
särskilja tre huvudepoker: den
tidigare skolastiken fr. o. m. 800-t.
t. o. m. 1100-t., Iwgskolastiken,
1200-t., samt senskolastiken,
1300-och 1400-t. Främst bestämmes
skolastikens utveckling av de
genom kyrkofäderna förmedlade
nyplatonska traditionerna och
senare därjämte av Aristoteles’
verk. Men i icke ringa
utsträckning har den kristna skolastiken
också påverkats av det sätt, varpå
nyplatonska och aristoteliska
spekulationer utformades inom
den islamitiska och judiska
kulturvärlden. Den förstnämnda
representeras väsentligen av den
arabiska filosofin. De nyplatonska
traditionerna återfinnas här i
mystikens gestaltning hos
sufis-men, vars främste tänkare är
al-Ghazali (se Islam sp.
1528 f.). Närmast ss.
nyplatoni-ker, ehuru av mera
rationalistisk typ framstår al-Far abi
(d. 950), ehuru han även företer
aristoteliska inslag. Starkare gör
sig aristotelismen gällande hos
den av honom påverkade A
vice’ n n a, vilken fick stor
betydel
se för den kristna skolastiken.
Ojämförligen viktigast för denna
blev emellertid 1100-talsfilosofen
A v e’ r r o è s såväl genom sina
enastående grundliga
Aristoteles-kommentarer som genom den för
honom egenartade utformningen
av aristotelismen i panteistisk
riktning, med därav följande
förnekelse av individuell
odödlighet. Dessa Averroes’ läror
bekämpades starkt av vissa kristna
aristoteliker, främst Thomas av
A q u i’ n o. Å andra sidan vunno
de ock bland dem anhängare, ej
minst på 1200-t. vid universitetet
i Paris, ss. Siger av Brabant
(d. 1282) och den troligen svenske
skolastikern Boethius deDacia
(se denne). — Den judiska M.
var liksom den kristna arabiska
i början nyplatonskt orienterad,
ss. hos Avice’bron (Salomon
ibn-Gebirol, d. omkr. 1070) men
blev senare särskilt genom
M. Maimo’nides (se d. o.)
aristotelisk. — Den tidigare
kristna skolastiken har i Karl
den stores samtida E r i’ g e n a
sin mest betydande filosof, vilken
företrädde en nyplatonism med
starkt panteistisk prägel. Omkr.
200 år senare fick nyplatonismen
en märkesman i Anselm
av Canterbury, vilken i
Augustinus’ anda utvecklade den
i ortodoxt teistisk riktning. I
anknytning till den store
kyrkofaderns sats cre’do ut inte’lligam
(jag tror, på det jag må
begripa) hävdar han, att filosofins
huvuduppgift är att prestera
förnuftsskäl ss. bevis för den kristna
trosläran, vars innebörd för
honom äger en med den omedelbara
sinneserfarenheten jämförlig
visshet. I den mån förnuftet sålunda
har att underordna sig den
kristna auktoriteten, blir filosofin
såväl för Anselm som för högskolas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
