Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1439
Medicin
1440
bl. a. Avicenna och Rhazes. —
Renässansen gav emellertid
läkekonsten i Europa nytt liv. Under 1500-t.
nydanades anatomin därigenom,
att de under medeltiden
förbjudna dissektionerna av den döda
människokroppen började införas
vid de ledande medicinska
högskolorna. Främst bland årh:s
många betydande anatomer står
den ss. lärare i Padua
verksamme nederländaren A. Vesalius.
Det största framsteget under
1600-t :s medicinska utveckling
var W. Harveys upptäckt av
blodomloppet (1628) — av enastående
betydelse i M:s historia, icke
minst på grund därav, att ett
stort biologiskt problem här för
första gången löstes rent
experimentellt. Vid denna tid började
allt flera röster höjas för studiet
av livsprocesserna enbart ss.
strikta konsekvenser av
fysikaliska och kemiska lagar (i a t r o
-matematiska, resp,
iatro-kemiska skolan). Under
1600-t. uppfunnos de första
mikroskopen, med vilkas hjälp AI.
Malpighi, A. Leeuwenhoek m. fl.
gjorde viktiga uppdaganden av
organismens finare struktur.
Anatomins och fysiologins
framsteg under 1500- och 1600-t.
motsvarades dock icke av
väsentligt fördjupad kunskap om
sjukdomarnas väsen. Den nyare
humor alpatologin sökte
liksom den antika orsaken till de
flesta sjukdomar i förändringar
av blodet; den ledande principen
vid sjukdomsbehandlingen förblev
följaktligen den att förbättra
blodets beskaffenhet, vilket skulle
åstadkommas genom åderlåtning,
avföringsmedel och svettning.
Inom praktisk läkekonst under
dessa århundraden voro A.
Para-celsus, A. Paré, vilken bl. a.
införde en riktigare sårbehandling.
samt Th. Sydenham banbrytande
med hänsyn till noggrann
beskrivning och uppdelning av olika
sjuk-domsformer. — 1700-t:s
medicinska historia karaktäriseras
framför allt av s. k. medicinska
system, d. v. s. huvudsaki. på
spekulation grundade läror
rörande sjukdomsalstrande
förändringar i organismen. Bland
systembildarna märkas G. E.
Stahl, H. Boerhaave, J. Brown
och F. Alesmer. Av mera
bestående värde voro G. Alorgagnis för
den patologiska anatomin
grundläggande arbete över
sjukdoms-förändringarna i liket, A. v.
Hallers fysiologiska rön samt E.
Jen-ners vaccination mot
smittkoppor. — Den första betydande
insatsen under 1800-t. var
utbildningen av den fysikaliska
diagnostiken (se Perkussion).
Kring 1800-t :s mitt börjar i nära
anslutning till utvecklingen inom
övriga naturvetenskaper en
storslagen frammarsch på M:s alla
områden. J. Alüller, C. Bernard,
H. v. Helmholtz länka fysiologin
i dess moderna banor. L. Virchow
grundlägger cellularpatologin,
enl. vilken sjukdom är att
betrakta icke ss. beroende på en
förändring av vätskorna utan ss.
framkallad av rubbningar i
cellernas normala funktion. Inre
sekretionen börjar efter Ch. E.
Brown-Sequards exempel bli
föremål för utomordentligt
fruktbringande forskningar. L. Pasteur
och R. Koch utlägga
grundvalarna för bakteriologin, därmed
möjliggörande AI: s viktigaste insats i
samhällslivet, nämligen det
framgångsrika bekämpandet av de
smittsamma sjukdomarnas
spridning. För dessas behandling
verkar serologin reformerande.
Särskilt berömd är E. A. v. Behrings
upptäckt av antidifteriserum.
In
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
