Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1437
Medicin
1438
dermatologi,
syfilido-1 o g i, neurologi,
psykiatri, ortopedi, medicinsk
radiologi, hygien samt
stats - och rättsmedicin.
-—- Historik. Redan i förhistorisk
tid måste ha funnits ansatser till
en läkekonst, som säkerligen
företett mycken likhet med
motsvarande förhållande hos nu levande
primitiva folk. Med stigande
samhällsorganisation i de äldsta
kulturländerna, ss. Kina, Indien,
Mesopotamien och Egypten, blir
läkekonstens utövning
yrkesmässig och kräver yrkesutbildning.
Hammurabis lag reglerar
förhållandet mellan allmänheten och
läkaren, och de äldsta urkunderna
från nämnda länder innehålla
beskrivningar på även nu kända
sjukdomar jämte anvisningar på
deras behandling. Av särskild
betydelse var den egyptiska
läkekonsten, som synes ha intagit en
ganska hög ståndpunkt, spec. med
hänsyn till hälsovårdsläran.
—-Den judiska socialhygienen anses
i stort sett ha utgått från
egyptiska förebilder. -— Den grekiska
M: s blomstring inföll kring
sekelskiftet 500 f. Kr. Då verkade
Hippokrates, med ärenamnet
”läkekonstens fader”, och från
den tiden härstamma de s. k.
Hippokratiska skrifterna, vilka
ge en imponerande bild av
denna glansperiod i läkekonstens
historia. För första gången
framträder en rent naturvetenskaplig
syn på människokroppen och dess
sjukliga förändringar. Av stort
och långvarigt inflytande blev
den hippokratiska M:s
uppfattning om kärlinnehållets, d. v. s.
blodets i vår mening,
sammansättning. Det ansågs bestå av 4
vätskor (motsvarande de 4
elementen) : blod, slem, gul och svart
galla (med de lat. och grek.
namn, som ännu fortleva, resp.
sa/nguis, phle’gma, chole’ra och
melancholi’a). På den rätta
blandningen av dessa troddes ett
fullgott hälsotillstånd bero; överflöd
av någondera betraktades som
vanligaste anledningen till
sjukdom. Detta är
grundföreställningen till den antika
humora’ 1 p a t o 1 o g i’ n, vilken sedan
under två årtusenden utgjorde
läkekonstens teoretiska underlag.
För de hippokratiska läkarnas
sjukdomsbehandling var den
föreställningen bestämmande, att
naturen själv var den förnämste
läkaren, vilken det gällde att
understödja men ej gå i vägen för. En
särskild betydelsefull uppgift
tillmättes bloduttömningar genom
koppning och åderlåtning i syfte
att återställa vätskeblandningens
jämvikt. — Även kirurgin stod
högt; i synnerhet var
behandlingen av de på idrottsplatserna
vanliga led- och benskadorna
beundransvärd. — En
efterblomstrings-period upplevde den grekiska M.
i Alexandria, där framför allt
studiet av människans anatomi
bedrevs med mycken framgång. —
Den romerska läkekonstens insats
bestod huvudsaki. i de lärosatser,
som uppställdes av Galenos.
Sammanfogande hela den antika
världens medicinska vetande med sina
egna betydande anatomiska och
fysiologiska upptäckter, skapade
denne ett jätteverk, vars
betydelse för läkekonsten under mer än
ett årtusende var suverän. — Med
den allmänna
samhällsupplös-ningen i Västerlandet under
medeltiden följde ett avtynande
även av medicinsk kultur. Det
var huvudsaki. i det värld
sfam-nande arabiska väldet, som den
antika M:s traditioner
fortplantades och i någon mån utvecklades.
Berömda arabiska läkare voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
