Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Månen
490
flodfenomen, liknande det M.
alltjämt alstrar på jorden (se
Ebb och flod); den mäktiga
flodvåg, som rörde sig kring M.,
befann sig alltid i samma
meridian (runt M.) som jorden och
fortskred i en riktning motsatt
M:s rotation kring sin axel,
varigenom en hämmande inverkan
utövades på rotationen, så att
rota-tionstiden alltmer förlängdes och
slutligen blev lika M:s
omloppstid kring jorden, då ett stabilt
tillstånd inträdde. — Vid n y
(ny måne, f ) är M. i
konjunktion med solen och vänder sin
obelysta del mot jorden. Dess från
jorden synliga solbelysta del
tillväxer därefter (från höger) till
halvmåne i första
kvarteret (0), då M. befinner sig i
kvadratur, och sedan till
full-måne (Q), då M. är i
opposition, för att sedermera avta
(alltjämt från höger) till halvmåne i
sista kvarteret (Q>), då M.
ånyo är i kvadratur, och till ny.
Tiden från ny till ny kallas en
lunatio’n (se Månad). —
Även om M., ss. ovan nämnts,
alltid vänder samma sida mot
jorden, bli vi dock på grund av
libr atio’ nen i tillfälle att
se — icke på en gång men
sammanlagt vid olika tider — ung.
V5 av M:s hela yta. Jordens
dagliga rotation åstadkommer den
dagligal. parall a’ktiska
librationen, ojämnheterna i M:s
banrörelse och ekvatorplanets
lutning mot banplanet den optiska
librationen. — Med blotta ögat
ser man, att M:s yta icke är
likformigt belyst utan betäckt av
mörka och ljusa fläckar.
Tuben avslöjar en mångfald olika
formationer. Redan Galilei kunde
konstatera, att de mörka
fläckarna äro vidsträckta, med enstaka
runda, kraterliknande bildningar
Månen, något efter fullmåne.
besatta och av höj dsträckor
genomdragna ytor, de ljusare
mäktiga berg och kratrar. Att det
verkligen är berg och dalar, som
i stor mängd iakttas på M.,
framgår av skuggorna, som ändra
sig med solens höjd över
horisonten i vederbörande punkt, av
stereofotogrammetriska
mätningar och av den omständigheten, att
månranden icke bildar någon
skarp, regelbunden cirkellinje
utan — särskilt vid sydpolen —
synes oregelbundet naggad. De
synnerligen olikartade
formationer, som vi kunna iaktta på M.,
låta indela sig i fyra
huvudgrupper: slätter, kratrar, berg
och rämnor. Slätterna, som
tidigare troddes vara hav och
sjöar och därav erhållit sina
namn, täcka mer än hälften av
ytan, de flesta på n. delen av
densamma. De mest
karaktäristiska och rikligast förekommande
formationerna äro kratrarna
(33,000 st.). De större bland
dessa, ringbergen, en del
ända till 200 km. i diameter, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
