Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Namn
588
tid blott svaga ansatser märkas;
t. ex. i Dalarna ingår dock
gårdnamnet ofta som fast element vid
benämning (Liss Olof Larsson
efter gården Liss). — Under
medeltiden uppkommo så
småningom på kontinenten och i England
ärftliga familjenamn. Förnäma
släkter uppkallade sig efter sitt
gods (fr. de, ital. di, del, dello,
della, ty. von, eng. of). Särskilt i
England uppkommo härvid
mycket invecklade namnförhållanden.
Medlemmar av högadeln
(nobi-lity) ha här utom släktnamnet
ett till titeln knutet namn, vanl.
namnet på ett släktgods 1. på en
ort, förknippad med någon av
den betitlade utförd berömlig
gärning. Ex.: William Pitt, earl of
Chatham. Stundom består
adelsnamnet av det ursprungliga
släktnamnet med 1. utan tillägg av ett
nytt namn (earl Kitchener of
Khartoum). Då de högre titlarna
ärvas endast av en medlem av
familjen, kan en person under olika
perioder bära helt olika namn,
t. ex. lord Henry Stewart, därefter
viscount Castlereagh och slutligen
marquess of Londonderry. — I
Sverige hade redan under
medeltiden sköldens vapenbild
framkallat adliga familjenamn, som dock
ej voro i dagligt bruk; vanligt
blev detta först på 1500-t. (Bielke,
Oxenstierna o. s. v.). Omkr. 1600
börja representanterna för de
lärda yrkena bilda latiniserade
N., bl. a. på -(i)us (Arrhenius),
vilken ändelse sedan ofta slopades
ss. pedantisk, och -ander
(Rosla-giander) ; förleden var ofta
hemortens N., gärna latiniserat
(Aurivillius av aur i-, öra, och
vill-, by, alltså av Örby). Fr. o. m.
1600-t. börja även de borgerliga
familjerna anta fasta N. Härvid
ha i Sverige rena öknamn ej
lämnat stor anpart; yrkesnamnen ha
betytt mera, men främst i tysk
form (Becker, bagare, Schröder,
skräddare). Ingredienserna
utgöras däremot ofta — och detta
är säreget svenskt — av
ort-namnselement och andra
naturord (träd och växter samt deras
delar), varigenom uppkommit de
talrika N. på -lund, -kvist
(-qvist), -gren, -ström o. s. v.
Son-namnen ha blivit verkliga
familjenamn först under de
senaste århundradena, och hit höra
våra vanligaste N.: Andersson,
Johansson o. s. v. En
mellanställning inta N. på -sen (eg.
danskt), -sén o. d. Motsvarigheter
till son-namnen träffas
naturligen hos skilda folk; sådana äro
t. ex. normandernas Fitz-,
skottarnas Mac, irländarnas O’,
arabernas ben, ibn, spanjorernas och
portugisernas -eø, -iz, ryssarnas
-skij, -skoj, -ov, -ev, -vitj (-vna
för kvinna). — Inflyttning från
utlandet har medfört, att många
utländska familjenamn
förekomma i Sverige (Hamilton). I någon
grad ha sådana typer sedan
tjänat som mönster vid
namnbildning (t. ex. N. på -ow). — Med få
undantag torde i Sverige
vederbörande själv vara initiativtagare
vid namnval och namnändring;
exempelvis i Tyskland beror
den egendomliga karaktären hos
vissa, särskilt judiska, N. på att
dessa åsatts av myndigheterna. —
Gift kvinna erhåller makens N.
Särskilt bland adeln var detta
dock i äldre tider icke fallet. —
B. Ortnamn. Dessa indelas i
naturnamn och kulturnamn; de
förra beteckna naturlig lokalitet
(sjö, skog, berg o. s. v.), de
senare ort, där mänsklig kultur
ingripit. Bland de senare äro
bebyggelsenamnen (N. på byar,
gårdar o. d.) den viktigaste
gruppen. Många av dessa ha urspr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
