Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969 Nordiska språk 970
trätt. Vissa av dessa visa hän
på närmare släktskap med de
östgermanska språken (främst
gotiskan), vissa andra däremot
på förbindelse med de v ä s t
german s k a (särskilt
angelsach-siskan). De förra likheterna må
exemplifieras med fisl. tryggr (sv.
trygg), got. triggivs (gentemot ty.
treu), de senare med sv. fly, ty.
fliehen (gentemot got. pliuhan,
med tÆ-ljud). — Det äldsta skedet
inom N :s historia kallas det u r
-nordiska (till omkr. 700).
Direkt kunskap om detta vinnes
dels genom de äldsta nordiska
runinskrifterna fr. o. m. 200-t.
e. Kr. (se Runor), dels genom
i finskan och lapskan tidigt
inlånade nordiska ord, vilka här
undgått ljudutvecklingen i
moderspråket och bibehållit sin
urnordiska form. Indvrekt vinnes
kännedom om urnordiskan genom
att man sluter sig till
gemensamma urformer för ord 1.
böjningsformer, som träffas i de särskilda
N. Trol. har det urnordiska
språket företett vissa lokala
skiftningar; särskilt ha sannol. en
del företeelser uppträtt tidigare i
vissa trakter än i andra.
Företeelser, vilka väsentl. kunna
tillskrivas hela det nordiska
språkområdet före en mer avgjord
klyvning i särspråk, kallas
samnordiska. De viktigaste
samnordiska språkändringarna äro:
a) bortkastande 1. förkortning
(ibland med ändring av
ljudkvaliteten) av obetonade vokaler,
b) omljud, c) ”brytning”. Ex.: a)
urnordiska armaR (R — ett
särskilt slags r-ljud, uppkommet ur
”lent” s) blir fisl. armr (sv. arm),
sunuR blir sunr (sv. son), runöR
blir rünar (sv. runor) ; b) gastiR
(jfr ty. Gast) blir gestr (sv. gäst),
dömian blir døma (sv. döma)
genom s. k. i-omljud, liksom handu
blir hønd (sv. hand-, q är ett öppet
å-ljud) och lingwa blir lyng (sv.
ljung) genom s. k. u-, resp,
w-om-Ijud; c) heröu (jfr ty. Herde) —
ö är ”lent” tå-ljud — blir hjgrö
(sv. hjord) genom s. k. M-bry
t-ning, och snellaR (jfr ty. schnell)
blir snjallr (sv. snäll, med
bortfallet j) genom s. k. a-brytning.
Ex. på en urnordisk sats
(Galle-hushornets inskrift, omkr. 425) :
Ek HlewagastiR holtingaR horna
tawidö; omsatt till nutida
svenska: Jag (1. Eg) Lägäst
Hölting (1. Hylting) horn tådde 1.
tödde (förfärdigade). Mot 13
stavelser i den förra satsen svara
8 i den senare. — Under
vikingatiden splittras det urnordiska
språket i östnordiska
(svenska och danska) och
väst-nordiska (norskan jämte
isländskan och färöiskan). Allt
nordiskt mål kallades dock dønsk
(d. v. s. dansk) tunga. De
viktigaste för de östnordiska språken
gemensamma skiljaktigheterna
från de västnordiska äro: i
östnordiska är u-, w-omljudet (jfr
ovan) ej så allmänt genomfört
som i (de flesta trakter av)
Väst-Norden — västgötska urkunder
inta dock en mellanställning;
östnordiska har tvåstavig form i
ord som sèa (sv. se), där
västnordiska har enstavig form (sjä) ;
östnordiska visar ”brytning” av y
till ju (jfr sv. sjunga och fisl.
syngva); östnordiska har ofta
mp, nk, nt, där västnordiska har
pp, kk, tt (även här visar v.
Sverige förbindelser åt v.) :
östnordiska svamp — västnordiska
soppr (jfr värmländska sopp),
sjunka (da. synke) — søkkva,
brant — bratt; östnordiska har
bestämd form dat. plur. på
-omen (fotomen, av fot),
västnordiska på -onom (fötonom).
Västnordiska bevarar alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
