Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1325
Opera
1326
och musikaliska reformplaner
var vid slutet av 1500-t. Florens.
Den första egentliga O. är Dafne,
som med musik av P e r i och
text av Rinuc cini 1594
uppfördes i Florens. Musiken till
Dafne har gått förlorad, men
redan 1600 uppfördes av samme
författare en ny O., Euridice,
som ger en god föreställning om
det äldre musikdramats karaktär.
Den pastorala handlingen
fram-föres till större delen i form av
recitativ, men därjämte
förekomma smärre lyriska partier och
körer. 1 denna form utbildades O.
närmast av M o n t e v e r d e.
Hans 1607 uppförda Or feo,
skiljer sig från Euridice främst
genom en rikare orkester men även
genom en större utbyggnad av de
lyriska partierna. 1637 öppnades
i Venedig det första offentliga
operahuset, vilket inom kort
efterföljdes av flera andra.
Bestämmande för O:s vidare
utveckling i litterärt och musikaliskt
hänseende blev närmast den stora
publikens smak. Texten
ombilda-des i anslutning till det samtida
taldramat, och av den antika
historien och mytologin bibehöllos
endast namnen på styckets
personer. Samtidigt förändrades O. från
köropera till soloopera. Periodens
mest lysande representanter voro
C a v a 11 i och C e s t i, av vilka
den förre ännu lät den dramatiska
handlingen dominera, varemot
Cesti främst var en lyrikens
mästare. Mot slutet av 1600-t.
framträdde en ny riktning inom
O., den neapolitanska O., som med
A. Scarlatti och dennes
efterföljare under 1700-t. dominerade
musiklivet. — I Frankrike fick O.
fast fot först på 1670-t. med
italienaren de Lully, som lyckades
skapa en nationell fransk O.
Dramatiskt efterbildade denna det
fransk-klassiska taldramat men
upptog även element ur den äldre
hovbaletten. Från den
venetian-ska skilde sig Lullys O. vidare
genom en rikare sammansatt
orkester, den av honom skapade
franska uvertyren, en till
texten intimt ansluten musikalisk
deklamation samt pompösa
körer. Lullys egna O. höllo sig på
scenen till långt in på 1700-t. Av
efterföljare, som utan att i det
väsentliga frångå hans
formschema bidrogo till den franska
O:s utveckling, märkes i främsta
rummet R a m e au. — I
Tyskland fick O: s utveckling en
mindre enhetlig prägel än i
Frankrike. 1637 uppfördes S c h ü t z’
och O p i t z’ Dafne (texten
närmast en översättning av
Binuc-cinis libretto). I Wien, München,
Dresden m. fl. städer odlades den
italienska O. Den tyska O.
utvecklades huvudsakl. i Hamburg,
där 1678 ett offentligt operahus
öppnades, vars repertoar de tio
första åren enbart och senare
företrädesvis upptog tyska verk.
Den viktigaste kompositören var
K e i s e r, vilken stilistiskt
anslöt sig till såväl fransk (kör och
balett) som italiensk (recitativ,
arior m. m.) O. — Även i
England framträdde under 1600-t.
ansatser till nationell O. Först på
1650-t. tillkom emellertid den
första engelska O. (The siege of
Rhodus) med musik av flera
tonsättare. Den egentlige skaparen
av en inhemsk O. blev dock P u r
-cell, vars Dido och Aeneas
uppfördes 1688. Stilistiskt var denna,
liksom Keisers O., en
blandform med körer i Lullys stil och
recitativ och aria efter den
vene-tianska O: s mönster. Efter
Purcells död upphörde i det närmaste
den nationella riktningen, och den
italienska O. blev allenarådande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
