Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1329
Opera
1330
sluten till det samtida borgerliga
skådespelet, utbildades O. genom
D u n i och. dennes efterföljare till
en nationellt betonad konstart
(jfr Fransk musik sp. 604),
vilken senare företräddes av
Boieldieu, Méhu 1, Hérold,
A u b e r och Adam. — Även i
Tyskland uppstod i senare hälften
av 1700-t. ett komiskt sångspel.
Bestämmande för dettas formella
utdaning (talad dialog med
inströdda lyriska partier) blevo
främst Standfuss och H i 1
-ler. I Wien märkas särskilt
Ditters v. Dittersdorf
samt i främsta rummet Mozart
(Enleveringen ur Seraljen). En
seriösare riktning fick sitt högsta
konstnärliga uttryck i Mozarts
Trollflöjten och Beethovens
Fidelio. — 1 8 0 0 - o ch 1 9 0 0 -1.
Från slutet av 1700-t. har O.
utvecklats efter ett flertal, delvis
varandra korsande riktningar och
former. G 1 u c k s reformopera
fullföljdes närmast i Frankrike
av M é h u 1, C h e r u b i n i,
S p o n t i n i, m. fl. På 1820-t.
inträdde en stilförskjutning inom
den franska stora O. (helt
genom-komponerad O. med
orkesterreci-tativ), som, förberedd av R o s
-s i n i s Wilhelm Tell och Aubers
Den stumma från Portici,
kulminerade med Meyerbeers
romantiska, på yttre effekter
byggda O. Sedermera ha framträtt
ett större antal tonsättare (jfr
Fransk musik sp. 605)
med anslutning till olika skolor
och riktningar. En ny stilart
(impressionismen) representeras
främst av Debussys Pelléas
och Mélisande. — I Tyskland
medförde 1800-t:s början en
upp-blomstring av den romantiska O.
med Weber, Spohr och
Marschner. Inom den
komiska genren verkade samtidigt
och senare bl. a. L o r t z i n g,
N i c o 1 a i och F 1 o t o w. Från
senare hälften av 1800-t. har O.
dominerats av R. W a g n e r,
vilken med anslutning till
We-bers tanke på ett musikaliskt
allkonstverk blev skaparen av en O.
med nya former och nytt
innehåll (musikdramat). Grundvalen
för Wagners O. utgöres av en
dramatisk handling, som i
motsats till äldre libretton icke bygger
på intrigspel och överraskningar
utan likt Glucks O. på
utvecklingen av en idé. Musikaliskt skiljer
sig Wagners O. från en äldre tids
därigenom, att de slutna
formerna (arior, ensembler m. m.) fått
ge vika för ett ackompanjerat
recitativ, i vilket orkestern — enl.
Wagners eget uttalande — ersatt
kören i den grekiska tragedin.
Utmärkande för recitativet är
främst, att detta icke likt
tidigare fritt växlar från scen till
scen utan anknytes till ett antal
grundmotiv, vilka — ofta
karaktäristiskt varierade — anpassas
till handlingens utveckling (jfr
Ledmotiv). Bland tonsättare
efter Wagner — alla mer 1. mindre
påverkade av honom — märkas
Humperdinck, d’Albert,
R. S t r a u s s, v. S c h i 1
-lings, Pfitzner, S c h r e
-k e r m. fl. — I Italien
efterbildades i modifierad form den
gluckska köroperan av S. Mayrs
skola. Senare riktningar inom den
stora O. representeras av de till
romantiken anslutna B e 1 1 i n i,
Donizetti, Verdi, Boito,
m. fl. En med Mascagni
framträdande lyrisk-veristisk riktning
har bl. a. upptagits av L e o n c a •
vallo, P u c c i n i m. fl. (jfr f. ö.
Italiensk musik sp. 1659).
— Även utanför de stora
kulturländerna har O. i senare tid
vunnit ökad spridning samt framträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
