Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orientalisk - Orientaliska språk - Orienten - Orientera sig - Orientexpressen - Oriflamme - Origenes - Original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1389 Orientaliska språk—Original 1390
frågan, benämning på det
politiska problemkomplex, som
knyter sig till motsättningen mellan
det europeiska och det
turkisk-muhammedanska inflytandet på
Balkan och i främre Orienten. —
Orientaliska kriget, se
Krimkriget. —
Orientaliska regionen, detsamma
som indiska regionen (se
Djur-geografi).
Orientaliska språk, i
vidsträckt mening beteckning på
samtliga inhemska språk i Asien,
Afrika och Australien; i
inskränkt bemärkelse endast på
dem, som först blevo föremål för
Västerlandets studium, näml, de
semitiska (se d. o.), vanl. med
till-lägg av de till andra
språkstammar hörande turkiskan och
nypersiskan på grund av dessas
samband med arabiskan.
Orie’nten (av lat. o’riens,
uppgående; öster), den uppgående
solens land, österlandet. Man
skiljer ofta mellan främre O. (ö.
Nord-Af rika och s.v. Asien,
stundom också Balkanhalvön och
Ryssland) och bortre O. 1.
fjärran östern (ö. och s.ö.
Asien). Jfr Levanten och O c
-c i d en t e n. — Oriental i’st,
kännare av Orientens språk och
kultur.
Oriente’ra sig (av lat. o’riens.
öster), eg. söka öster (för att
finna de övriga väderstrecken) ;
göra sig bekant med en ort, sätta
■sig in i ett ämne. — Subst.:
o r i e n t e’ r i n g.
Orientexpressen, se Europa
sp. 1288.
Oriflamme [-fla’mm],
”guldflamma”, ett från 1100-t. till
1400-t. brukat franskt riksbanér,
urspr. tillhörigt klostret
Saint-Denis. Den röda, med gyllene
stjärnor beströdda fanduken var
försedd med tungor.
Ori’genes, f- omkr. 182, d.
sannolikt 251, den österländska
kristenhetens störste teolog och jämte
Augustinus gamla kyrkans
förnämste kyrkofader. Från 203
föreståndare för kateketskolan i
Alex-andria, råkade O. småningom på
spänd fot med biskopen där, blev
231 exkommunicerad och grundade
då i Caesarea Palaestinae en ny
teologisk skola. Under den
deci-anska förföljelsen blev han
fängslad och torterad och dog strax
därefter. Bland mängden av hans
skrifter (endast till ringa del
bevarade) märkas Hexapla’ (den
sexdubbla), som återger G. T:s
text i 6 olika versioner, vid. lärda
kommentarer till en rad av
bibelböcker, predikningar samt ett
stort apologetiskt arbete, riktat
mot den hedniske filosofen Celsus
(Kelsos), vilken omkr. 180
häftigt angripit kristendomen. O:s
främsta intresse var emellertid
av spekulativ art och gick ut på
att med den grekiska filosofins
hjälp utforma en storslagen
kristen gnosis (jfr Gnosticism
sp. 1339). För den kyrkliga
läro-utvecklingen blev O:s tänkande
av avgörande betydelse. Men
djärvheten i hans spekulationer
(exempelvis om skapelsens
evighet, syndafallets inträffande i
andevärlden, apokatastasis) ådrog
honom under ortodoxins tid från
slutet av 300-t. kättardomen.
OriginaT (lat. origina’lis, av
ori’go, ursprung), det. som är
ursprungligt, ej efterbildat;
urskrift; grundtext (motsats:
översättning); förebild;
förstahands-arbete (motsats: kopia,
reproduktion) ; person med vissa egenheter
i levnadsvanor 1. sätt. — O r i
gina 1 i t e’ t, ursprunglighet,
självständig uppfattning, säregen,
utpräglad karaktär; egenhet,
besynnerlighet. — Adj.: o r i g i n e’ 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
