Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna - 9. Bengt Bengtsson Oxenstierna - 10. Johan Oxenstierna - 11. Bengt Oxenstierna - 12. Erik Oxenstierna - 13. Johan Turesson Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1495
Oxenstierna
1496
Bengt Oxenstiernas gravmonument i
Uppsala domkyrka. Efter ritningar av
Nik, Tessin d. y.
sträckta resor bl. a. 1612—14 till
Italien och Palestina samt 1616—
19 i Främre Asien och Egypten,
är ryktbar under namnet
”Resare-Bengt”. 1620 åter i Sverige,
åtföljde O. Gustav II Adolf under
tyska fälttåget och användes i
diplomatiska beskickningar till
Frankrike och Holland. 1634—43
generalguvernör i
östersjöprovinserna. — 10. Johan O., f. 1611,
d. 1657, son till O. 6, greve,
diplomat, riksmarskalk 1654. O. deltog
i Trettioåriga kriget och i
underhandlingarna i Stuhmsdorf 1635.
Riksråd 1639, utsågs O. jämte
Adler Salvius till Sveriges ombud
vid de underhandlingar, som ledde
till Westfaliska freden. Utan
diplomatisk smidighet och alltför
stolt och oböjlig, fick O. se sitt
inflytande därvid i längden vika för
Salvius’. O. var 1650—52 guvernör
i Pommern och blev 1655 Sveriges
legat i Tyskland. — 11. Bengt O.,
f. 1623, d. 1702, son till O. 7, greve,
kanslipresident. O. kom snart
högt i gunst hos Karl X Gustav,
som han åtföljde under det polska
kriget. Han avslöt freden i Oliva
1660, var 1662—66
generalguvernör över Livland och därefter
Sveriges legat i Tyskland. Ss. svensk
representant på fredskongressen i
Nijmegen kränktes han djupt
genom Ludvig XIV: s övermodiga
uppträdande och genomförde,
sedan han 1680 utnämnts till
kanslipresident, Sveriges anslutning
till Holland och England med
övergivande av franskvänligheten
och Gyllenstiernas skandinaviska
politik. Han uppnådde 1681 den
s. k. garantitraktaten i Haag med
Holland (ang. upprätthållandet
av 1648 och 1679 års freder) samt
Altonafördraget 1689 till förmån
för Holstein-Gottorp. På 1690-t.
måste O. föra en hård kamp för
sina principer mot den
franskvänliga delen av rådet. Efter Stora
nordiska krigets utbrott sökte O.
förmå Karl XII till en mer
försiktig och beräknande politik. —
över O:s grav i Uppsala
domkyrka är rest ett ståtligt
monument av N. Tessin d. y. — 12.
Erik O., f. 1624, d. 1656, son till
O. 6, greve, rikskansler. O. blev
1646 guvernör över Estland, 1652
riksråd och s. å. president för
Kommerskollegium. Efter faderns
död 1654 blev han rikskansler och
Karl X Gustavs främste
medhjälpare. Han framdrev 1655 års
reduktionsbeslut och skötte under
Polska kriget diplomatin med
överlägsen skicklighet. Bl. a.
avvärjde han Nederländernas
anslutning till Sveriges fiender
genom fördraget i Elbing 1656. 1655
generalguvernör i Preussen (de
erövrade delarna av
Väst-Preussen). — 13. Johan
Tures-son O., f. 1666, d. 1733, sonson
till O. 8, greve, skrev Bouquet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
