Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pieris ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Pietism
236
1600-t. inom den protestantiska
kyrkan framträdande rörelse,
vilken lade vikten vid fromhetens
utövning hos den enskilde samt
ivrade för de sanna kristnas
avskiljande från ”världen” och
deras samlande i smärre kretsar till
gemensam uppbyggelse. Redan
under 1600-t :s förra del hade inom
Hollands reformerta kyrka ett
reformparti uppträtt, som ivrade
för det kristna livets förnyelse
(jfr T e e 1 i n c k och V o e t i u s).
De från äldre tid ärvda
konven-tiklarna blevo samlingspunkter
för de ”sant pånyttfödda” (1660
—70-t.). Från Holland kom denna
P. till de reformerta områdena i
n.v. Tyskland. Inom Tysklands
lutherska kyrka hade då redan
från skilda håll röster höjts mot
ortodoxins ofördragsamhet och
religiösa ofruktbarhet samt mot
det stela prästväldet inom
kyrkan (Arndt, Calixtus, Heinrich
Müller m. fl.). Signalen till den
nya rörelsen gavs av S p e n e r,
vilken, påverkad bl. a. av
reformerta intryck, redan 1670 började
samla de ”väckta” bland sina
åhörare till s. k. colle’gia
pieta’-tis (lat., fromma
sammankomster). Hans anhängare voro de
första, som kallades p i e t i’ s
-ter. De nya idéerna spriddes
hastigt men framkallade också
motstånd. Genom F r a n c k e
blev Halle den tyska P:s
högborg. Den av Francke präglade P.
kännetecknades av strängt
asketiskt allvar. En annan prägel
erhöll P. hos herrnhutarna
(se d. o.). En württembergsk gren,
uppburen framför allt av bönder,
utvecklade sig likaledes i en mera
fridsam och vidhjärtad riktning
än den halleska. Hit hörde bl. a.
B e n g e 1. Därjämte funnos
extrema pietistiska kretsar med
radikal kyrkokritik och mystiska
spekulationer (jfr Dippel).
Gemensamt särskilt för den halleska
P. och herrnhutarna var ett
brinnande intresse för kristendomens
utbredning (inre och, spec. hos
herrnhutarna, även yttre mission)
samt praktiskt arbete i
människokärlekens tjänst. — Till Sverige
kommo de pietistiska idéerna
under slutet av 1600-t. ochvunnohär,
liksom i n. Tyskland, anhängare
väsentligen inom de högre
stånden. Bland prästerliga
representanter för den äldre P. märkas
Tollstadius och M u r b e c k.
Mot P. riktade sig
konventikelpla-katet (se d. o.), vilket emellertid
hade till följd en stark tillväxt
för den radikala P. (om
herrnhutarna se d. o. sp. 697). Folkliga
avläggare av P. voro bl. a. läsarna
(se d. o.). — På engelskt område
kan metodismen i viss mån
betecknas ss. en fortsättning och
egenartad ombildning av kontinentens
P. — Den egentliga P. tillhörde
1600—1700-t. och avlöstes i vida
kretsar av upplysningen, med
vilken den hade subjektiviteten,
oppositionen mot den trånga
kon-fessionalismen, den praktiska
inriktningen m. fl. drag
gemensamma. Men dess fromhetstyp har
icke upphört utan bl. a. via
väckelserna under 1800-t:s förra del
funnit en fortsättning under
nyare tid. Teologiskt betecknar
denna P. en reaktion mot
rationalismens förflackning. Själv har
den i samband härmed i
teoretiskt hänseende alltmer
utvecklats till en populär ortodoxi, vanl.
med bibeldogmen ss. främsta
kännetecken och med
frontställning mot all nyare teologisk
forskning. Religiöst har den flerstädes
i ej ringa grad påverkats av
meto-distisk väckelse- och
helgelsefrom-het. Förhållandet till det
historiskt givna kyrkosamfundet
väx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
