Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platinalegeringar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Platon
312
Politei’a (Staten). I Teai’tetos,
Sofiste’s (Sofisten) och
Parme’-nides motiveras idéläran
gentemot vissa inkast med
ingående kunskapsteoretiska och
abstrakt metafysiska resonemang.
I den säkerligen från P:s senare
mannaålder stammande TimaVos
liksom i hans sista verk No’moi
(Lagarna) söker P., med starkt
inslag av pytagoreism, förklara
sinnevärldens uppkomst och
utformning mot idélärans bakgrund.
På ålderdomen skall
pytagoreis-men ha blivit honom så
övermäktig, att dess lära om talen ss.
tingens väsen fullständigt
undanträngt den egentliga idéläran.
P:s närmaste lärjungar inom den
akademiska skolan S p e u s i’ p
-p o s och X e n o’ k r a t e s,
utbildade också hans lära i rent
pyta-goreisk riktning. •—■ P:s idélära
betingas dels av
kunskapsteoretiska, dels av metafysiska och
religiösa förutsättningar.
Kunskapsteoretiskt voro P:s
strävanden närmast bestämda av
So-krates’ tillspetsning av
begreppsbestämningens, definitionens,
problem. P. fortskred från Sokrates’
”definitoriska frågor” till
verkliga definitionsformuleringar, i
vilka de egenskaper anges, som
regelbundet återfinnas hos ett
antal sinsemellan likartade
tankeföremål och så tillvida äro för
dessa väsentliga. Men har man
sålunda lyckats fixera t. ex. de
för ett lejon väsentliga
egenskaperna, så att man kunnat bilda
lejonets artbegrepp, så har man
därmed enl. P. ej blott en viss
föreställning utan tillika en
uppfattning av en däremot svarande
verklighet, näml, lejonets idé.
P. anser det näml, vara en ren
nödvändighet, att lika visst som
man mot sinnesuppfattningen
t. ex. av ett enskilt lejon räknar
med verkligheten av det sinnliga
ting, som framkallar åskådningen
av djuret, så måste ock mot
tankeuppfattningen av lejonet ss.
art svara en verklighet i form av
ett tanketing, d. v. s. lejonets idé.
Idéns verklighetsgrad är t. o. m.
högre än verklighetsgraden hos
de sinnliga ting, vilka utgöra dess
motsvarighet. Den sinnliga
varse-blivningen har blott individuell
giltighet, då den endast är ett
uttryck för det sätt, varpå en
individs ständigt föränderliga
organism i ett visst ögonblick
påverkas av intryck från den
likaledes ständigt föränderliga
sin-nesvärlden. Med tänkandet åter
kommer man i direkt kontakt
med verkligheten i och för sig,
med den ideella värld, vilken
evigt förblir densamma och vars
evighetsvärde förlänar den
därpå riktade kunskapen
oföränderlighet och allmängiltighet. —
Idéerna äro de eviga urbilderna för
tingen i sinnevärlden. I sin
ordning äro dessa ”skuggor” av
idéerna, mer 1. mindre
ofullkomliga avbilder av desamma.
Människan har i en föregående
tillvaro 1. preexistens skådat de
eviga urbildernas värld. Hennes
minne därav har omtöcknats,
men de sinnliga tingen väcka
hågkomster hos henne av urbilderna,
och den ofullkomlighet, som
vidlåder sinnevärlden, framkallar
hos henne en trånad efter idéerna,
vilken av P. betecknas ss. den
högsta formen av kärlek, E’ros, i
dess filosofiska gestalt. Den själ,
som helt hängivit sig åt Eros,
får omedelbart efter döden sin
längtan tillfredsställd. övriga
människosjälar få genomgå
lutt-ringsprocesser, såväl i
underjordens dödsrike som på jorden i
samband med en själavandring.
■—- P. antog en rangordning inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
