Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarsken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Polarsken
374
Polarsken. (Fotograferat vid Abisko naturvetenskapliga station 27 sept. 1923.)
bågen synes himlen mörkare
(”mörka segmentet”). Stundom
vandrar norrskensbågen åt s.;
när den hunnit till zenit, synes
den svagare och sammansatt av
fina parallellfibrer i riktning
ö.—v. Fortsätter bågen längre
mot s., återtar den sin förra glans
och diffusa karaktär. Vid
kraftigare P. synes bågen sammansatt
av parallella strålar,
vinkel-räta mot bågens längdriktning.
Det hela utför ormliknande
rörelser och får formen av
draperier; strålarna, vilka även kunna
uppträda enstaka, nå ofta
betydande längd och synas
perspekti-viskt sammanlöpa i magnetiska
zenit. När norrskenet är fullt
utvecklat, bildar sig omkring denna
punkt norrskenskronan,
som ofta symmetriskt täcker hela
himlen med ett tält av fladdrande
draperier. Sällsyntare äro
pulserande ljusfläckar av några
graders utsträckning. En form,
som särskilt uppträder efter
starkare P., är slöjan, ett svagt,
konturlöst sken över stora delar
av himlen. Svagare P. pläga ha en
fosforescensaktig grön färg, som
vid större utveckling övergår i
gulgrön till ljusgul, varvid
drape-riernas underkanter färgas i blekt
blåviolett till starkare rödviolett.
Enstaka delar kunna vara
karminröda, klarblå 1. orangeröda. —
Redan 1741 iakttog O. P. Iljorter i
Uppsala, att vid starka norrsken
magnetnålens missvisning
förändras, särskilt då norrskenet flyttar
sig långt mot s. Samtidigt
uppträda starka jordströmmar,
varför P:s elektromagnetiska
karaktär är uppenbar. Störningarna
kunna förklaras genom en
elektrisk ström från jordytan uppåt.
P. uppträda i likhet med de
magnetiska störningarna
betydligt talrikare under
solfläcks-maxima än -minima.
Norrskensljuset visar i spektroskop, utom
ett antal kväveband, bl. a. en av
A. J. Ängström 1867 upptäckt
linje, ”norr sken slinjen”, som av
Vegard tillskrivits fosforescens
hos fruset kväve i kristallform
under elektronbombardemang.
Sedan Babcock 1922 exakt uppmätt
linjens våglängd (5,577,350 ÄE)
och bredd samt Mc Lennan och
Shrum 1925 lyckats framställa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
