Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Protuberans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647 Proveniens—Provensalska språket och litteraturen 648
tande landet vid Medelhavet ö. om
Rhöne (nuv. dep.
Bouches-du-Rhöne, Var och Basses-Alpes samt
delar av dep. Alpes Maritimes och
Vaucluse). — P., som var kärnan
i romartidens Provi’ncia
narbo-ne’nsis, ingick under medeltiden i
konungarikena Arelat och
Bur-gund (se dessa ord). P. blev sedan
ett nästan oberoende grevskap
med residens i Arles och
förenades först 1483 med franska
kronan.
Provenie’ns (av lat. proveni’re,
uppkomma), härkomst.
ProvensaTska språket och
litteraturen [pråvang-].
Provensalska är dels och urspr.
namnet på dialekten i Provence,
dels och vanl. (så redan på
1200-t.) sammanfattande
benämning på de sydfranska
munarterna. Under medeltiden kallade dock
sydfransmännen oftast sitt språk
romans 1. lengua romana
(romanskt språk), lemosi (eg.
limou-sinskt språk) 1. langue d’oc (jfr
Franska språket sp. 557).
Gränsen mellan franskan och
pro-vensalskan bildas av en linje, som
sträcker sig från Dordognes
inflöde i Garonne i en båge något norr
ut och öster ut ned till trakten s.
om Lyon. En av
huvudskillnaderna mellan de båda språken, ur
historisk fonetisk synpunkt, är,
att latinets betonade,
stavelseslutande a i provensalskan
kvarstår oförändrat, medan det i
franskan övergår till e (t. ex. lat.
pa’ter, fader, prov, paire, fr.
père). F. ö. karaktäriseras
språket av rikedom på diftonger och
triftonger och en genomgående
växling av tonlösa och tonande
konsonanter, vilket gör det mjukt
och välljudande. Dess morfologi
står i nära överensstämmelse med
franskan. Fr. o. m. 1300-t.
undantränger franskan s®. det officiella
språket allt mer provensalskan,
vilken numera ss. talspråk blott
existerar under ett flertal olika
patois. Bland dessa skiljer sig
gascogniskan så avsevärt från de
övriga, att den under medeltiden
t. o. m. betraktades som ett
särskilt språk. — Den
provensalska litteraturen, vars
glansperiod infaller under
1100-och 1200-t., är till sin
grundkaraktär lyrisk och har fått sitt
främsta uttryck i den s. k.
trubadurpoesin. Denna, som har sitt
namn av skalderna, trubadurerna,
antog redan från början
känslolyrikens form. Dess ämne är
kärleken, som utbildades till verklig
kult och lydde bestämda lagar,
ofta behandlade trubadurerna
sådana svårlösta kärleksfrågor, som
brukade avgöras vid ”cours
d’amours” (se d. o.), och
regelbundet förekommo tävlingar i
lyrik, ”jeux floraux” (se d. o.).
Denna artificiella lyrik lade
största vikt vid formen, och ibland
förföll man till en dunkelhet i
uttryckssättet, som gör en del
dikter nästan obegripliga (trobar
clus, fördold diktning). De
förnämsta diktarterna äro canzonen
med en mångfald versformer och
en rik strof bildning, sirventés, en
politisk smädesång riktad mot
härskarens 1. egna fiender,
tenso-nen, en diskuterande dikt över
någon fråga, som ofta berör
kärleken. Andra diktslag äro bl. a.
ballata (sång till ringdans), danza
(sång till pardans), pastorela (en
erotisk dialog med en herdinna),
romansen (dikt i lyrisk form och
med halvt episkt innehåll).
Trubadurernas miljö var hovlivet och
den mondäna världen. De kunde
själva vara furstar ss. Vilhelm
avPoitiers (sed. o.), för övrigt
den förste kände trubaduren,
andliga ss. Munken av Montau-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
