Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Påve
760
teorin dess slutliga teoretiska
utformning, och vid 400-t :s slut var
den romerske biskopens
överhöghet över den västerländska
kyrkan täml. allmänt erkänd. Titeln
P., som förut tillkommit alla
biskopar, förbehölls nu här åt
denne. Under 500-t. sjönk P:s
makt, i det de råkade i beroende
av östgoterna och den östromerske
kejsaren. Gregorius I den
store (590—604) återgav
påve-dömet dess inflytande, i det han
grundade P:s världsliga makt
genom att skapa ett stort
godskomplex i Italien samt
påbörjade mission bland de ännu
hedniska germanfolken. Denna
mis-sionspolitik var av så mycket
större betydelse, som P:s
inflytande i flera stater var mycket
begränsat på grund av det
utpräglade nationalkyrkosystemet.
I samband med bildstriderna (se
Bilddyrkan sp. 1489)
frigjorde sig P. äntligen från det
politiska beroendet av öst-Rom.
Men i stället hotade
langobarder-na. Hårt ansatt av dessa, sökte
Stefan II (752—757) skydd
hos franker konungen Pippin,
vilket ledde till Kyrkostatens (se
d. o.) grundande. Som stöd för
sina anspråk framlade P. den
förfalskade urkunden om
Konstan tinska donationen (se d. o.).
Alliansen med frankerkonungen
medförde emellertid till en
början P:s fullständiga beroende av
denne, men med stöd av de
pseu-doisidoriska dekretalerna
framställde Nikol aus I (858—86,)
krav på en ledande ställning inom
Västerlandet och överhöghet över
såväl stat som kyrka. Under
800-t:s senare del skärptes
motsättningen till den grekiska
kyrkan (se F o t i o s) och efter
långa strider kom 1054 den
definitiva brytningen mellan P.
och Konstantinopel. Under
Nikolaus’ efterträdare gick påvedömet
åter tillbaka. På 900-t. stod det i
nesligt beroende av den romerska
adeln. På 1000-t. fingo de tyska
kejsarna, spec. Henrik III, stort
inflytande över P. Genom deras
ingripande uppsattes en rad P.,
som, ledda av de cluniacensiska
reformidéerna, började en livlig
reformverksamhet men snart även
ett energiskt arbete för
påve-dömets frigörelse från den
världsliga makten, vilket under
Gregorius VII (1073—85) ledde
till den första stora kampen
mellan påvedöme och kejsarmakt,
den s. k. investiturstriden (se
d. o.). Gregorius’ mål var
upprättandet av en universalteokrati
med P. som suverän härskare,
vilken alla furstar skulle vara
underordnade. Denna idé bestämde
påvedömets politik under närmast
följande årh., och dess makt var
under 1100-t. i ständigt stigande.
Korstågen (se d. o.), till vilka
Urban II (1088—99) tog
initiativet, gåvo P. en ledande ställning
i Västern. Under kampen mot
hohenstaufiska ätten (se d. o.)
hävdade Hadrianus IV (1154
—59) och Alexander III(1159
—81) de gregorianska idéerna,
och i samband med den tyska
kejsarmaktens begynnande nedgång
nådde påvedömet sin högsta
maktställning under Innocentius
III (1198—1216). Ett utslag av
P: s makt voro de
Lateransyno-der (se d. o.), vilka P. under
1100- och 1200-t. sammankallade.
Ur kampen mot kejsarna, som än
en gång blossade upp under
hohenstaufern Fredrik II,
bekämpad av Gregorius IX (1227
—41) och Innocentius IV
(1243—54), utgick visserl.
påvedömet segrande, men dess
inflytande var dock i sjunkande. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
