Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Påve
762
Bonifatius VIII (1294—
1303), som 1302 i bullan U’nam
sa’nctam (se Bulla)
sammanfattade de påvliga anspråken i
deras mest tillspetsade form,
besegrades av Filip den sköne
av Frankrike, började
påve-dömets beroende av den franska
kronan, vilket manifesterades
genom kurians förläggande till
Avignon (P:s ”babyloniska
fångenskap” 1309—77). Den nu
framträdande
nationalstatsprin-cipen undanträngde den under
den egentliga medeltiden
härskande universalmonarkiska idén,
vilken i påvedömet haft sin främsta
förkämpe. Avignonpåvarna
inriktade sig i stället på
centralisa-tion av kyrkostyrelsen till kurian.
De reserverade för sig
besättandet av alla viktigare ämbeten
och utbildade i samband därmed
ett skattesystem, som urartade till
en prästerskapet hårt betungande
utpressning. Påvedömet blev för
en tid Europas främsta
penningmakt och fick därigenom ett
utomordentligt inflytande i allians med
furstemakten, särskilt med den
engelska och franska. Mot detta
system uppväxte snart en häftig
opposition, först i England, där
P:s inflytande under 1300-t.
genom parlamentets påvefientliga
lagstiftning gick starkt tillbaka.
I Tyskland försvagades P:s makt
genom kejsar Ludvig IV :s kamp
mot kurian, varvid denne fann ett
verksamt stöd i Occams och
Mar-silius’ av Padua (se denne)
påvefientliga statsteorier. På grund av
den politiska utvecklingen i
Italien, som hotade att beröva P.
Kyrkostaten, tvangs
Gregorius XI (1370—78) att 1377
återvända till Rom. Efter hans
död valdes två P., av vilka den
ene tog säte i Avignon, den andre
i Rom och som lågo i ständig
in
bördes fejd. Därmed började den
”stora schismen” (1378—1415),
som än mer minskade påvedömets
anseende, och en av de engelska
statskyrkotendenserna influerad
fransk opposition ledde till
kon-cilierörelsen, det häftigaste anfall,
som dittills riktats mot
påvedömet. Episkopalismen
triumferade över primatet på
Konstanz-och Baselkoncilierna (se dessa).
Eugenius IV (1431—47) och
Nikolaus V (1447—55)
avvärjde dock det hotande nederlaget
genom att i separatfördrag med de
reformvänliga ländernas furstar
göra stora medgivanden åt dessa.
1400-t. karaktäriseras av
påvedömets förfall i sedligt och religiöst
avseende. Flera av P. voro typiska
representanter för
renässanskulturen (särskilt Pius II 1458—
64), och de fingo alltmer
karaktären av italienska världsliga
furstar (Sixtus IV 1471—84,
Alexander VI 1492—1503)
och begagnade sitt inflytande
främst till främjande av
familje-intressen (nepotism). Deras
upprepade försök att organisera ett
korståg mot turkarna
misslyckades. I de europeiska makternas
kamp om Italien spelade P. en
ledande roll. Julius II (1503—
13) återupprättade Kyrkostaten,
och Leo X (1513—21)
återupplivade 1516 de gamla anspråken
på P: s suveräna makt. H a d r i a
-n u s VI (1522—23) var den siste
icke-italienaren på påvestolen.
1500-t :s reformationsrörelser
berövade påvedömet stora delar av
dess maktområde. För de nu
framträdande starka kraven på en
reform av kyrkan och en motaktion
stodo P. till en början främmande,
och först med Paul IV (1555
—59) tog P. ledningen av
mot-reformationen. Tridentinska
mötet bidrog i hög grad att
stär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
