Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Reformationen
918
satar kunde få utvandra. Med
denna fred avslutas R:s
grundläggande politiska historia i
Tyskland. Ur inomkyrklig
synpunkt slutar
reformationstidevarvet därstädes med
Konkordie-formelns och Konkordiebokens
antagande 1580, varefter ortodoxins
epok vidtar. — Vid R. i Sverige
var Olaus Petri centralgestalten
på det religiösa området, medan
på det kyrkopolitiska Laurentius
Andreae blev Gustav Vasas
främste medhjälpare. Egenartad
för den svenska R. var den
försiktighet, med vilken den i
lärohän-seende (ej minst av hänsyn till
allmogen) genomfördes: någon
officiell anslutning till R.
proklamerades ej på länge, utan man
nöjde sig med kravet att Guds ord
skulle predikas rent och klart.
Detta blev också det enda beslutet
av direkt religiös innebörd på
Västerås riksdag 1527, där eljest
en stark reduktion (se d. o. sp.
901) av kyrkans egendom
genomdrevs, varjämte kyrkans
hierarkiska självständighet beskars i
den efteråt utfärdade Västerås
ordinan tia. 1529 hölls ett
kyrkomöte i Örebro. Även där gick man
mycket försiktigt fram i fråga om
kyrkans inre förhållanden: bilder
i kyrkorna o. d. avskaffades icke,
men de förklarades i
reformatorisk anda. Klostren upphävdes i
allm. ej, men reduktionen och den
nya åskådningen gjorde, att de
småningom försvunno. I
kyrkostyrelsen bibehöllos biskopar och
domkapitel, och kyrkan själv
kom ej i sådant beroende av
statsmakten som i Tyskland.
Officiellt avslutas den svenska R.
genom Uppsala möte 1593,
vilket inför den hotande
katolise-ringen genom Sigismund
enhälligt samlade svenska kyrkan
kring den lutherska
bekännel
sen. — I Danmark utbreddes
de lutherska lärorna av
predikanter, främst Hans Tavsen,
under Fredrik I: s välvilliga
passivitet. Till ett avgörande kom det
genom Grevefejden (se d. o.),
vilken tryggade R:s genomförande
under Kristian III i Danmark
(1536) och därefter även i Norge.
— I kontinentens R. framträdde
från 1540-t. Calvin alltmer som
den ledande. Närmast lyckades
han samla de schweiziska
protestanterna, men därefter utsträckte
han, bl. a. via högskolan i Genève,
sitt inflytande även till andra,
vitt skilda länder såväl i v. som
i ö. Europa och fick före sin död
bevittna upprättandet av en rad
efter hans normer ordnade
evangeliska kyrkor, vilka togo arv efter
tidigare lutherska ansatser. Så
var fallet bland de protestantiskt
sinnade i Frankrike (se
Huge-notter) och i Nederländerna (se
d. o. sp. 704 f.), i vars n. delar en
utpräglad kalvinism fick
överhand. I än mer extrem form
upptogs den i Skottland (jfr d. o. och
K n o x). De avgörande åren för
den västeuropeiska utvecklingen
inf öllo omkr. 1560, då även den
engelska kyrkans omdaning
fullbordades. Den engelska R., som
inleddes av Henrik VIII 1534,
ledde till uppkomsten av den
episkopala 1. anglikanska kyrkan,
som slutgiltigt utformades av
drottning Elisabet. Genom s u p
-rema’tsakten 1559 fastslogs
regentens egenskap av kyrkans
högsta ledare, och genom u n i
-formite’tsakten s. å.
påbjöds The Book of Common
Prayer. Se vid. England sp.
1072 ff. Samtidigt började
emellertid även den katolska kyrkans
motreformation (se d. o.), vilken
på sina håll, ej minst i ö. och s,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
