Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
915
Reformationen
916
lankton redigerad bekännelse på
latin och tyska, den sedermera
s. k. Confe’ssio augusta’na 1.
Augsburgska bekännelsen, vilken
i hovsamma ordalag preciserade
de lutherska lärosatserna samt
underströk, att den nya
förkunnelsen icke var något avfall från
kristendomen utan kyrkans
ursprungliga lära. Som svar på en
katolsk motskrift skrev Melankton
ytterligare en försvarsskrift,
Augsburgska bekännelsens
apologi, vilken dock ej fick uppläsas.
Riksdagsbeslutet blev också
mycket hotande: efter viss angiven
tid skulle Wormsediktet
konsekvent genomföras. Inför denna
situation sammanslöto sig 1531
de lutherska ständerna på ett
möte i Schmalkalden till ett
defensivförbund, det s. k.
Schmalk a’Idiska
förbundet. Genom Zwinglis död
s. å. drevos vissa förut åt
Schweiz tenderande sydtyska
städer över på luthersk sida, och då
de politiska svårigheterna även i
övrigt växte, beviljade Karl V
genom fördraget i Nürnberg
1532 ”Augustanas” bekännare
trosfrihet, tills det begärda
kyrkomötet sammankallats av
påven. Under den följande tiden
sökte kejsaren uppnå enighet med
protestanterna genom
religions-samtal, varvid han understöddes
av kardinal Contarini och möttes
med sympati av Melankton. Under
tiden befästes och utbreddes R.
Till ett 1537 bebådat kyrkomöte
sammanskrev Luther en
bekännelse, som preciserade i vilka
avseenden de evangeliska icke
kunde göra några eftergifter. Den
undertecknades s. å. av ett flertal
teologer på ett möte i
Schmalkalden och fick därav namnet
Schmal-kaldiska artiklarna. Kyrkomötet
jnhiberades emellertid tillsyidgre.
Då det slutligen utlystes till
Tri-dent 1545, vägrade protestanterna,
övertygade om dess partiskhet, att
komma. Karl V, som genom freden
i Crépy 1544 fått fria händer,
förklarade då deras ledare i riksakt,
varpå 1546 det s. k. S c h m a 1
-kaldiska kriget utbröt.
Sedan den protestantiske hertig
Moritz av Sachsen slutit sig till
kejsaren, fick denne överhand,
främst genom segern vid
Mühl-berg över Johan Fredrik av
Sachsen (1547). Till dess kyrkomötet
fattat sina beslut, sökte nu
kejsaren på egen hand ordna de
kyrkliga förhållandena i Tyskland
genom det s. k. Augsburginterim
(1547), vilket medgav prästernas
äktenskap och kalkens utdelande
åt lekmännen men eljest i allt
väsentligt var katolskt. (En på
uppdrag av Moritz verkställd, för
Sachsen avsedd bearbetning härav
var det s. k. Leipziginterim; se
Adiafora.) Genom Moritz’
förrädiska angrepp på kejsaren
framtvangs Passaufördraget 1552, enl.
vilket religionsfrågan skulle
upptas till ny behandling på följande
riksdag. Därpå avslöts på
riksdagen i Augsburg 1555 den
Augsburgska religionsfre-d e n. Enl. denna skulle
anhängarna av Augsburgska bekännelsen
(alltså ej kalvinister 1.
sekterister) åtnjuta samma politiska
rättigheter som de katolska.
Undersåtarna voro i allm. förpliktade
till samma religion som överheten
(jfr Cujus regi o, e j u s r e
-1 i g i o). Dock skulle biskopar etc.
vid övergång till den evangeliska
läran förlora sina ämbeten och
sin världsliga måkt och deras
områden alltså förbli katolska (det
s. k. ”andliga förbehållet”, vilket
aldrig erkändes av
protestanterna) . Å andra sidan genomdrevo de
evangeliska, att missnöjda
under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
