Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddarväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1119
Ridderskap
1120
av estetisk och livsbejakande art
genom korstågstidens högadliga
sällskapsliv. Detta nådde särskilt
vid de frankiska och burgundiska
riddarhoven högt i prakt och
förfining. Härvid spelade den
växande aktningen för kvinnan en
avgörande roll, delvis under
påverkan av kyrkans Mariakult.
Väpnare och riddare hade rätt, nära
nog plikt att ägna någon dam sin
hyllning (galanteri), lyda hennes
befallningar, försvara hennes ära,
i striden bära hennes färger 1. en
flik av hennes klädnad o. s. v.
över huvud höjdes formerna för
umgänget mellan man och
kvinna, varvid visserl. också
för-konstlad kvinnodyrkan och
sensuell libertinism framträdde.
Äktenskapet ansågs även av
kyrkan ss. oberoende av den erotiska
känslan, och de på 1100-t.
förekommande ”kärleksdomstolarna”
(se Cours d’amour) togo
ingen hänsyn till dess helgd. —
Bland nöjena märktes främst dust
1. tornering (se d. o.), vid. jakt,
dans samt åhörande av
kringvandrande lekares (se Jonglör)
visor 1. ridderliga diktares (se
Trubadur) recitationer. R.
medförde en hög litterär
blomst-ring, som framträder i
riddardikt-ningen, till vilken såväl de på
erinringar från äldre tid byggande
nordfranska Chansons de geste som
de bretonska romanerna och den
sydfranska trubadurdiktningen, i
Tyskland motsvarad av
”Minnesången” och Nibelungenlied (se
resp, ord), kunna räknas. —
Militärt utmärktes R. av en
höggradig individualism, som hindrade
effektiv sammanhållning av
ryt-tarhärarna. Envig efter personlig
utmaning var en vanlig stridsform
även i fält, och många undandrogo
sig ss. äventyrssökande
”vandrande riddare” all yttre disciplin. —
R. hade sin egentliga hemort i
Frankrike men spred sig hastigt
till England och kontinentens
kristna länder, långsammare till
Norden. Gemensamhet i
levnadssätt och åskådning skapade en
internationell solidaritet mellan
olika länders ridderskap. Genom
upptagande av
ärftlighetsprinci-pen för riddarvärdigheten blev
ridderskapet (se d. o.) småningom
en sluten rangklass inom adeln.
—- Till Sverige kom R. vid mitten
av 1200-t. men fick här aldrig
större utveckling, bl. a. enär
endast konungen ansågs ha rätt att
utdela riddarvärdighet. Många
stormän förblevo hela livet
väpnare. — R:s tillbakagång började
redan på 1300-t. samtidigt med
länsväsendets begynnande
sönderbrytande och de nationella
stän-dersamhällenas framväxande. Dess
militära betydelse minskades,
sedan krutet kommit i bruk och
bondehärar till fots visat sig
riddarna övermäktiga (under
hundraårskrigen). Under
upplösningen i Tyskland vid slutet av
1200-t. visade sig förvildningen
genom uppträdandet av
rovriddare, vilka från sina borgar
hänsynslöst brandskattade städer
och vägfarande. Med
reformationens början är R:s tid förbi, om
än bruket att ss. utmärkelse
utdela riddarslag fortlevde, särskilt
vid konunga- och kejsarkröningar.
— R:s förnämsta kulturinsats är
skapandet av ett i nyare tid
alltjämt fortlevande människoideal,
ridderligheten (jfr
Gentleman). Ryktbara som äkta
rid-dargestalter voro bl. a. Gottfrid
av Bouillon, Rikard Lejonhjärta,
Duguesclin, kejsar Maximilian 1
och Bayard.
Ridderskap, under medeltiden
sammanfattande benämning på de
under ett visst lands överhöghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
