Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1153 Riksdag 1154
män även ombud för borgare och
bönder. Det var Sveriges första R.
1. riksmöte. R. uppstod sålunda
som en fri utvidgning av
herredagen, ss. ett rikets stora råd, som
inneslöt representanter för alla
samhällsklasser och landsändar
och vars bifall inhämtades vid
viktigare politiska avgöranden
(t. ex. i Västerås 1527 och 1544).
Länge förblev den dock
huvudsaki. en rådgivande inrättning,
”kronans medledamot och stöd”
i rikets styrelse. Först i början av
Gustav II Adolfs regering inleddes
den praxis, att R. utövade de
provinsiella tingens politiska
rättigheter. Från att dittills ha varit en
tillfällig form bland många andra
för samverkan mellan regering
och folk i statsarbetet (herredagar,
kyrko- och landskapsmöten m. fl.)
blev R. nu det normala
folkrepresentativa organet i staten, en
stadigvarande institution under det
officiella namnet r i k s e n s
(rikets) ständer. Samtidigt fick
den sin första nödtorftiga
organisation genom
riksdagsordningen 1617,
riddarhusordningen 1626 och regeringsformen
1634. Alltifrån början hade
konungen 1. riksföreståndaren för
var gång kallat till riksmöte, vilka
han behagade; nu upprättades
vissa allmänna regler för
sammansättningen, vilka i allm. sedan
följdes i riksdagskallelserna under
1600-t. För arbetsordningen vid
riksmöte gåvos även några
grundläggande regler; den viktigaste
var, att R. i enlighet med den
rådande sociala strukturen delades
i 4 stånd, som skulle överlägga
på var sin kammare: adeln under
sin lantmarskalk, prästerna med
ärkebiskopen och borgarna med en
av Stockholms borgmästare som
talman samt bönderna under
ledning av en utnämnd edsvuren
skrivare. Riksdagens ställning
stärktes snart än mer, bl. a. genom
ett stadgande i 1660 års
addita-ment om riksdagskallelse vart
tredje år och förbud mot
landskapsmöten ; även s. k.
utskottsmöten, ett slags gengångare av
herredagarna, med blott de tre
högre stånden 1. ett mindre
antal av alla fyra, blevo sällsynta
(det sista hölls 1710). Andra
tecken till R:s stigande betydelse
voro uppkomsten av utskott,
framför allt sekreta utskottet, ss.
organ för sammanhållning och
aktivitet, upptagandet av andra
frågor till behandling än regeringens
förslag och R:s (de tre högre
ståndens) övertagande av
Riksbanken (1668). Perioden 16b0—1718
betecknar ett bakslag. Föreningen
mellan konungamakten, lågadeln
och ofrälset mot högadeln, som
främst uppburit R:s
maktställning, ledde till ett slags
diktatur åt Karl XI med R. som
lydigt redskap, under Karl XII till
en diktatur utan R. Enväldets
fall gav plats åt en motsatt
ytterlighet: genom
regeringsformen 1719 och 1720 samt
riksdagsordningen 1723
samlades all makt i R: s hand.
Riksens ständer, som nu skulle
samlas till lagtima möte vart tredje
år, fingo icke blott makten över
skatter och lagar utan också
an-slagsbeviljande och kontrollerande
myndighet. Även regeringsmakten
tillföll dem i praktiken, enär de
dels medverkade vid riksrådens
tillsättande, dels ägde rätt att
granska riksrådsprotokollen och
på grundvalen därav ställa
regeringen till ansvar; från 1738
begagnades denna rätt till att
avsätta (licentiera) riksråd, som
voro misshagliga för det
härskande riksdagspartiet. R. gick
slutligen ända därhän att draga
37. — L e x. IX Tr. 9. 12. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
