Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1289
Romerska riket
1290
tigheter utövade folket i
folkförsamlingen, under konungatiden
comi’tia curia’ta, vilken
emellertid senare trädde i skuggan för
comitia centuriaTa. Fn],
centu’-rieförfattningen indelades folket
efter förmögenhet i fem klasser
med oFka rösträtt och
krigstjänst-skvldighet och klasserna i
centu-rier (tills. 193). T
folkförsamlingen hade även nleboier rösträtt
men patricierna likväl det
avgörande inflvtandet. Efter hand
unn-kom ur plebeiemas särskilda
församlingar. conciTia ple’bis. en
an-n^n församlin". cnmitia tribidta,
där röstningen ägde rum i kretsar,
trVbns. och utan avseende på
cen-sus. Från 471 hade denna
folkförsamling rätt att utse
folktri-buner och folkaediler. Dess beslut,
plebisci’ta, blevo först genom en
lag 286 obetingat gällande. Från
konsulernas maktområde
avskildes efter hand vissa befogenheter,
vilka tilldelades särskilda
ämbetsmän, c^nso^erna (443),
pre-to’rerna (366) och (s. å.) även
de kuruTiska acdilerva, vilka
senare särskilt hade till uppgift
att organisera de romerska
festspelen (se L u d i). Dessa nya
ämbeten voro först förbehållna
patricierna, men efter hand fingo även
plebejerna rätt till dem. Från 445
fingo de även ingå
äktenskapsförbindelser med patricierna.
Stånds-stridernas slut betecknas av de
”licinska lagarna” 367, enl. vilka
den ene konsuln alltid skulle vara
plebej. Efter ståndsstridernas
biläggande uppstod en ny
ämbets-adel, nobiTitas, bestående av de
främsta släkterna av båda
stånden. — Italiens erövring
(350—272 f. Kr.). Efter
ståndsstridernas biläggande var Rom
Italiens mest betydande
maktfaktor, och många samhällen ställde
sig frivilligt under dess skydd. Dit
hörde städerna i Kampanien,
vilkas införlivande emellertid
invecklade Rom i de långa och
blodiga ”samnitkrigen” 328—292
f. Kr. Sedan samniterna besegrats,
utsträckte Rom sitt herravälde
till s. Italien. Av de grekiska
städerna där sökte Ta rent skydd mot
Rom hos konung Pyrros av
Epi-rus. Genom Roms slutliga seger
över denne 275 f. Kr. samlades
hela Italiens fastland — utom
den av galler bebodda Poslätten
—- under dess välde. De
underlydande städerna blevo
småningom likställda med latinska
förbundets medlemmar. —
Världsvälde t s upprättande
(272—133 f. Kr.). Genom
Italiens underkuvande hade R.
blivit en stormakt, jämbördig med
dåtidens främsta stater. Dess
intressekrets vidgades nu till
områden utanför Italiens fastland,
närmast till Sicilien. Där
sammanstötte emellertid dess
expansion med kartagernas, och som
Rom i deras stigande makt såg en
fara för sin egen säkerhet, kom det
till en väldig krigisk
kraftmätning med kartagerna, de tre s. k.
Puniska krigen (sed. o.),
i vilka Kartago i grund
tillintetgjordes och Rom förvärvade
Sicilien, Sardinien, Korsika, nuv.
Tunis samt stora delar av Spanien.
Dessa områden organiserades som
provinser under ståthållare
(pro-konsuTer och propreto’rer).
Sedan R. blivit dominerande
Medel-havsmakt gick dess politik ut på
att krossa de stora
militärmonarkierna. Av dessa drabbades först
Makedonien (197), vars makt
inskränktes till själva stamlandet.
Efter ett nytt krig 172—168
delades det i smärre stater. Även mot
Seleukidiska riket vände sig
romarna; den erövringslystne
konung Antiokos III besegrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
