Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1565 Ryssland (Historia — 1689) 1566
lands utveckling på
nationell grund (1480—1689).
Så uppkom ett verkligt
moskovitiskt rike, vars furste snart
kallade sig ”storfurste och.
självhärskare över hela R.”. Ivans
efterträdare, Vasilij IV (1505
—33) och Ivan IV den
förskräcklige (1533—80),
fullföljde det nya riksbygget. Under
den förre erövrades fristaten
Pskov och de sista självständiga
furstendömena; den senare, som
1547 lät kröna sig till tsar, förde
en lyckosam utrikespolitik (se
Ivan), gjorde slut på
stormännens, bojarernas, makt, och förde
sedan med den ortodoxa kyrkans
hjälp ett järnhårt regemente, som
till sist övergick till rent
skräckvälde. Militärväsendet
omorganiserades, bl. a. genom skapande av
till städerna förlagda kårer av
väpnade bösskyttar (streltser).
Bondebefolkningens ställning
försämrades alltmer. Ivans son, den
svage F j o d o r, inrättade 1585
ett särskilt patriarkat för R. med
säte i Moskva. Med hans död 1598
utslocknade Rurikätten, och en tid
av våldsam anarki inträdde. Olika
tronpretendenter, däribland de
s. k. falska Dimitrijerna,
konkurrerade om makten, och R:s
grannar deltogo i intrigerna;
polackerna intogo Moskva, och bojarrådet
valde till tsar polske tronföljaren
Vladislav, svenskarna intogo
Nov-gorod, som förmåddes att utbedja
sig svenske prinsen Karl Filip till
tsar. Till slut gjorde en nationell,
urspr. från Nisjnij Novgorod
utgången och av slaktaren Minin
och furst Posjarskij ledd
folkrörelse slut på ”oredans tid”, och
ombud från olika klasser och
landsdelar valde 1613 den 16-årige,
med den utdöda ruriska ätten
besläktade Mikael Romanov till
tsar. Mikael, romanovska ättens
stamfader, skaffade Ryssland yttre
fred, dock med landavträdelser
såväl till Sverige (Ingermanland
och Kexholms län) som Polen, och
återställde den inre ordningen.
Tillsammans med sin till patriark
utnämnde fader, Filaret, förde
han sedan ett av militärvälde,
skrivardöme och religiös
ofördragsamhet karaktäriserat
regemente. Böndernas livegenskap
skärptes. Samtidigt ivrade han för
Rysslands materiella förkovran
och inkallade västerlänningar till
hjälp. Under hans son A1 e k s e j
(1645—76) trädde 1654 de
syd-ryska kosackerna, som dittills lytt
under Polen, i ett slags
personalunion med tsaren, varigenom
Ukraina (se d. o.) införlivades med
Ryssland. Aleksej utgav en av en
nationalförsamling i Moskva
bekräftad lagbok och en ny till
större överensstämmelse med den
grekiska kyrkan reformerad
kyrkoritual, tillkommen på
initiativ av patriarken Nikon. Denna
senare åtgärd förde till en schism
inom kyrkan med förföljelser mot
sekteristerna (raskoTniker). En
oefterrättlig förvaltning, partisk
rättskipning, betungande krig och
dyrtid framkallade dessutom
missnöje och oordningar, och 1667—71
rasade i hela s.ö. R. ett av
atama-nen Stenka Rasin lett bonde- och
kosackuppror, som endast med
möda kvävdes. Aleksej angrep
Polen och indrogs därigenom även i
krig mot Karl X Gustav av
Sverige, vilket slöts genom freden i
Kardis 1661. Efter den svage F j
o-d o r III (1676—82) kom P e t e r
den store (1689—1725) på
tronen, till en början med sin
sinnes-svage halvbroder Ivan som
samre-gent; till 1689 låg
regeringsmakten hos hans äldre halvsyster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
