Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1567
Ryssland (Historia — 1762)
1568
Sofia. — Ryssland som
stormakt med västerländsk
orientering (1689—-1917).
Föga framgångsrik i sina försök
att öppna. R. väg till övarta havet
— det 1696 från turkarna tagna
Asov måste 1711 återlämnas —,
gjorde Peter genom Stora
nordiska kriget (se d. o.) R. till
dominerande makt i Nord-Europa i
st. f. Sverige. Den förflyttning av
rikets tyngdpunkt norrut, som
följde därav, markerades av att
det till Nevamynningarnas skydd
anlagda Petersburg nu blev
huvudstad. Samtidigt förskaffade
Peter genom krig mot Persien R.
vidsträckta områden vid Kaspiska
havet och gjorde det ryska
inflytandet gällande i det europeiska
maktspelet, varvid han bl. a.
genom inblandning i polska
angelägenheter inledde den av hans
efterträdare konsekvent fullföljda
politik, som ledde till Polens
delningar. Hans inrikespolitik
åsyftade att europeisera det
halvasiatiska riket genom ett våldsamt
nedbrytande av gamla traditioner
och former och genom ett
rastlöst, delvis med utländsk hjälp
bedrivet arbete för landets
materiella och kulturella förkovran
men ledde också till ett slutgiltigt
utformande av den oinskränkta
sj älvhär skarmakten. Bojarrådet
i Moskva ersattes med en senat
efter svenska riksrådets
förebild, en absolutistisk
förvaltning med regeringskollegier
upprättades, även den kopierad på
svenska envåldstidens
institutioner, och patriarken ersattes med
Heliga synoden efter
tyskt-lutherskt mönster. Oppositionen
mot Peters genomgripande men
ofta planlösa reformer tog sig
gång på gång öppet uttryck
alltifrån streltsernas uppror 1698 med
åtföljande blodbad och streltserkå-
rens upphävande till kosackernas
stora uppror under Mazepa, efter
vars underkuvande Peter snart
indrog den kosackiska
självstyrelsen. Peters efterträdare var hans
änka Katarina I (1725—27).
Under hans omyndige sonson P e
-t e r II (1727—30) tenderade
utvecklingen till ett reaktionärt
stormannavälde, men drottning
Anna, som rådet mot en av
henne avgiven handfästning
gjorde till kejsarinna (1730—40),
frigjorde sig genom en
statskupp från stormännen och
regerade sedan med sin gunstling
Biron och andra duktiga
utlänningar av Peters skola; Peters polska
politik fullföljde hon i Polska
tronföljdskriget (se d. o.). Efter
ett år av diverse maktintriger,
under vilket den tvåårige Ivan,
Annas systerdotterson, var tsar,
uppsatte några sammansvurna
Peter den stores dotter
Elisabet (1741—62) på tronen. Under
det av henne med kraft fullföljda
kriget med Sverige 1741—43
erövrades hela Finland, men Elisabet
lät nöja sig med en ringa
landvinst mot att Sverige ordnade sin
tronföljdsfråga efter hennes
anvisning. För att motarbeta
Preussens stigande makt deltog hon
i Sjuåriga kriget. Efterträdaren,
holsteinaren Peter III, vars
preussiska sympatier väckte
missnöje särskilt inom armén,
blev genom en sammansvärjning
avsatt och mördad, och kronan
övergick till hans gemål, K a t a
-r i n a II (1762—96). Genom en
lysande utrikespolitik gjorde denna
stora landvinningar och stärkte
R: s ställning. Framgångsrikt
fullföljde hon den ryska
interven-tionspolitiken mot Polen och
spelade den ledande rollen vid dess
tre delningar, varvid också
lejonparten av bytet tillföll R. (se P o -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
