Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1571
Ryssland (Historia — 1878)
1572
kerna (”västerlänningarna”),
predikade R:s plikt att obesmittat
av det ruttna Västerlandet vårda
sin nationella egenart med
självhärskardöme, ortodoxi etc. Den
ryska självgodheten styrktes av
att R. nu uppnådde kulmen av sin
europeiska prestige: dess krig mot
Persien 1826—28 och ingripande i
den grekiska frihetskampen mot
Turkiet 1827—29 fördes med
lysande framgång och förskaffade R.
å ena sidan Armenien, å andra
sidan herraväldet över
Donau-mynningarna (freden i
Adriano-pel 1829). Samtidigt stod R. för
hela Europa som väktaren av
legitimitet och bestående ordning.
Då Krimkriget (se d. o.) 1855
utbröt, blev emellertid den ryska
regimens brister uppenbara, och
dess övermakt i Europa led en
svår knäck. Efter freden i
Paris 1856 slog också Nikolaus’
son Alexander II (1855
—81) in på ett av en kraftig
opinion påfordrat inre
reformarbete. Först proklamerade han
1861 livegenskapens upphävande:
22 mill. bönder frigåvos och
fingo vissa lotter av den jord
de brukat. Bondeemancipationen,
ehuru betydelsefull, var i många
avseenden en halvmesyr; dels var
den åt bönderna upplåtna jorden
otillräcklig, varigenom
bondeklassens kroniska onda, jordbristen,
grundlädes, dels gavs jorden åt
bönderna endast mot en dryg
lösensumma, som under ett halvt
sekel framåt tungt vuade på dem,
dels frigåvos bönderna ej från det
band, som kedjade dem vid
varandra, i det att den under
godsherretiden uppkomna
bykommunismen (se B o n d e sp. 285)
bibehölls och jorden alltså kom att
ägas av byalaget (miren) —
en gemensamhetsbesittning, som
snart visade sig medföra de ödes-
digraste följder. Även andra
reformer genomfördes samtidigt: i
och med inrättandet av
se’mstvor-na (landstingen) i många
guver-nement skapades en blygsam
lokal självstyrelse; likaså infördes
en ny domstolsorganisation och
lika rättskipning för alla
klasser. Den s. k. liberala perioden i
Alexanders regering blev dock
kort: spec. efter det polska
upproret 1863—64, vars uppblossande
tillskrevs Alexanders
försonlig-hetspolitik, fick hans regemente
en alltmer reaktionär prägel, med
administrativt förtryck,
polisgodtycke, censurtvång och
förrysk-ningssträvanden mot icke-ryska
folk, utom i Finland (se d. o.
sp. 1590). Missnöjet växte
därmed i styrka; den hårdhet,
varmed det undertrycktes, bragte
oppositionen till alltmer
desperata åtgärder; spec. den av
västerländsk radikalism
påverkade ungdomen övergick till att
proklamera krig mot hela det
bestående samhället med attentat och
våldsgärningar som stridsmetoder
(”nihilismen”). Utåt återupptog
R. snart sin aggressiva politik,
speciellt öster ut: Kaukasiens
erövring fullbordades, stora delar
av Central-Asien, Amurlandet
och ön Sahalin införlivades med
R. I den europeiska politiken
intog Alexander en försiktigt
avvaktande hållning. Till Tyskland
stod han i förtroligt förhållande,
och genom ”trekejsarförbundet”
1872 åvägabragtes även ett
närmande till Österrike. De delvis i
anslutning till de slavofila
idéerna småningom framvuxna
pansla-vistiska stämningar, vilka sedan
lSOO-t:s mitt lett till förstärkt
kontakt med de ”slaviska
bröderna” på Balkan, tvungo 1877 den
halvt motvillige tsaren till krig
(se R y s k -1 u r k i s k a kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
